Handbok i boktryckarekonsten / 47 (1881) Author: Johan Gabriel Nordin - Tema: Printing and typography Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

olika läge o. s. v., dock alltid å nedra delen, så att icke misstag kan
ske om stilens hufvud eller fot232. Eget är, att icke någon stil eller
afbildning deraf finnes qvar från femtonde århundradet. Ett enda
undantag gifves, och detta är ett aftryck af en ur formen uppdragen
stil, hvilken gifvit ett troget sidoaftryck af typen. Höjden stämmer
noga med den gamla franska. A dess synbara högra sida befinner sig
en rund fördjupning af ungefär 3 mm. genomskärning. Då typen icke
har signatur, är det troligt att denna fördjupning tjenat som ledning vid
sättningen. Foten är icke inskuren, hvarför det synes som de äldsta
bokstäfverna icke haft gjuttapp utan af sågats för att få lika höjd U2.

Utom de typer som liafva gravyr, finnas äfven sådana utan. De 141
äro bestämda att fylla tomrummet mellan bokstäfver eller ord, äro
derför lägre, och kallas utslutning. Då alla rader i en bok måste
hafva samma längd, men de enskilda orden eller stafvelserna oftast
icke jemt utfylla denna längd, så kan likheten endast uppnås genom
att öka eller minska rummen mellan orden. Det måste derför finnas
utslutning af olika tjocklek: den största är fyrkanten (), hvilken,
såsom namnet antyder, har stilens kägelstyrka på alla fyra sidorna,
härefter kommer halffyrkanten (), som i regeln utgör
normal-afståndet mellan orden i en rad; tredjedelar (), fjerdedelar
(halfvor) () och slutligen spatier (af lat. spatium mellanrum) (),
af hvilka senare gå åtta till tio på en fyrkant182.

* Större utslutning, afsedd att utfylla en af typer icke fullsatt rad, 142
såsom sista raden i ett stycke, vid verssättning o. d., kallas qvadrater
()! som begagnas till att fördela af ståndet mellan
raderna: mellanslag ()-201 ^ia^va vanligen båda en
längd af 6 petit (en konkordans); 232 de kallas för mellanslag, då de
icke öfverstiga en half petits kägel, och qvadrater, om kägeln går
derutöfver. Qvadrater, och någon gång äfven mellanslag, gjutas också
å 4 och 4V2 petit; höjden är 7 petit. Då mcllanslagens längd
öfverstiger 6 petit, kallas de regietter; dessa gjutas på bestämda längder
för att underlätta sättningen, då sättaren i st. f. flera mellanslag
endast behöfver taga en regiett för hvarje rad183.

Den största utslutningen kallas Steg. De äro vanligen litet lägre 143
än qvadrater och gjutas i allmänhet å 3—16 petits bredd och 1—16
konkordansers längd. De hafva till uppgift att utfylla större tomrum
antingen i sättningen, t. ex. då sidan endast till en del upptages af
text, i tabellformulär o. s. v., eller att uppfylla tomrummet mellan
sidorna å ett tryckark. De började användas först för ett halft
århundrade tillbaka; intill dess begagnades endast träklossar18b.

Kägel och höjd.

Af system för stilkägeln130 fans ännu i femtonde århundradet 144
intet spår. Stilens storlek berodde alldeles på manuskriptets egen-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>