Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En länar sin ära, en annan sin tröja;
Men båda i hopp att sitt armod beslöja.
Ilvad gaf den vise sitt högre värde?
Jo, att sitt intet han känna lärde.
Rousseau har ju yttrat den sats (i all ära):
»Ju mera förfining, ju längre ifrän
»Den glädje, som tillhör naturlifvets son.»
Men kräftgången kunde minst tiden han lära.
Om till det burleska din smak du vill sänka,
Sin rol får publiken i farsen också,
Och att den är road, livern undrar derpå?
Ty när den får skratta, så slipper den — tänka.
Med ringa förmåga att sjelf producera
IIvar en vill passera för konst-dilettant;
Ty låter det icke båd’ lärdt och frappant,
Att allt kritisera?
Ilackspeten i träden, der sångfogeln bor,
Sig hugger ock fast båd’ med näbb och med klor.
Han knackar: orkestern han vill dirigera,
Fast trumpinnar knappast han lärt sig handtera.
Alt meddela sången ur hjerta och själ
Ger aning om himlarncs eviga väl;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
