Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*
^
»Jag mins när luften dånade af bilorna och svärden,
»Hur lugn och stilla du har gjort mig sjelf och hela verlden,
»Liksom den tysta» helga lund, der Nornans spegel står,
»Och som Allfaders anlet är, nar som han stjemor sår.»
.Si, Thorvigg der, som nu ett dråpslag gifva tänker,
Hur han sin yxa sänker.
»Ve, ve, det är det rätta namn på lifvets hårda hammar,
»Som smider hjertats heta stål i bröstets djupa kammar,
»Tung, tung och stor i vilda slag han bultar och han slår;
»Kling klang ur harpan klingar fram, och hammarn stilla
står.»
Si, Orm fick i sin barm ett glödrödt kol, han känner
Allsintet, att det bränner.
»Låt liammar’n gå, du bleka Smed! hon gör ej ondt,
din tuktan;
»Mitt svaga liarpospel i qväll förtjenar ej din fruktan,
»Och fast mitt hjerta är af blod, och ej af jern och stål,
»Jag vet så väl som någon man, hvad mannahjertat tål.»
Si, Kolbjörn, som på knä mot taket ögat vänder,
Hopknäpper sina händer.
»Men vore jag ej mätt af strid, liksom af år och stunder,
»Jag rasa lät, på gammal sed, min vredes blixt och dunder.
»Och tämde mig ej sång och spel i denna stund, försann
»Jag med min knytta kämpehand dref ut hvarenda man.»
Si, Thorkel röd som blod sitt anlete betäcker
Och Rolf er handen räcker.
Wai –––––––––––––- ’––––––––
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
