Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och fingerändar roda som Auroras,
Han hela äfventyrarlasset drar .
Allt närmare och närmare till målet.
Sandrefveln gnisslade vid hvarje tag,
Och, man kan tro, det knakade i tåget.
Men jag, af sorglig aning fattad, högljudt bad:
»Jupiter Stator! Du som fordom stod
»Och stödde allt som hotade att ramla,
»Stöd nu vår hjeltes vador att han står,
»Och icke slinter i det lömska leret.»
Men knappast — (ve!) — min bön jag lyktat har!
Förr’n jag förmärkte, med en billig fasa,
Att, ifrån sjö som land, försvunne äro
De gamle stadige och starke Gudar;
Ty Riddarn M — just när det ordet »leret»
På mina läppar dog — i leret låg,
Och ej i leret blott, men ock i hafvet.
O! lik en hög och väldig nordisk tall,
Som brakande mot stormens vingar strider,
Men brakar af till slut, och susande
I hafvets djup från klipp-palatset faller,
Föll äfven nu vår dra gare s gestalt,
Och vid hans fall vi sågo hafvets vågor
Förskräckta draga sig dels ned i djupet,
Dels spritta skummande mot himlens höjd.
Men, icke lik en tall i fallet blott,
Han äfven snart flöt upp igen på ytan,
Som en Neptunus Anadyomenus,
Och vattnet dröp, om ej ifrån hans skägg,
Åtminstone ur Byxorna och håret,
När, återfödd ur vågens svala bad,
Mot månens strålar han hof upp sin panna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
