Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han stryker tillbaka: den modiga Kung
Nedfäller sin hatt uppå blommande ljung.
Allt högre det trummar och sköldarna klinga;
Men Konungen klappar på rykande bringa
Sin fåle och säger: »Förråder du mig?
»Det gjorde du aldrig i storm och i krig.»
Och hästen förnimmer den vänliga handen,
Ser tvärt öfver viken den grönskande stranden,
Hör dånet bakom sig. Han störtar sig då,
Så modig och snöhvit, i böljorna blå.
O ve! det är Konungens yttersta timma —
Nej! Konungen lefver och hästen kan simma.
Han simmar så väl och så stolt som en svan,
Och vågorna leka med fladdrande man.
De kungliga fiskare, alla de hundra,
Stå skamliga qvar uppå berget och undra.
De tänkte så säkert få Konungen fatt;
Men fingo ej mera än Konungens hatt.
På klippan syns hatten i viken sig spegla,
Och alla ännu, som på Mälaren segla,
De helsa Kungshatt, och det säges med rätt,
Att Svearnas Konung ej gripes så lätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
