Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag runor ristat har om mina fäders tid,
Om deras råd ock dåd, om deras lugn ock strid.
Om Hoppet skref min hand en enda gyllne runa —
De helgas Urd ock Skuld och Brage och Iduna.
Min sista Runesång på Ygdrasil jag skär
Åt Nornan Varande ock åt den tid som är.
Allfader sitter tyst, högt ofvan stjernors fäste,
Den aldramildaste, den störste och den bäste:
En runa på sitt blad han skär för hvarje tid,
Emot den onda sträng och mot den fromma blid.
En Runa hette Man: hon sken på himlen präktig,
Om dagen såsom sol, i ljus och värme mäktig,
Om natten mild och sval, som Friggas stjernbild klar:
Ett slägte lyste hon, som rent och manligt var.
Lik en, som ur ett träd guldfrukter plockar neder,
Som tar ett barn emot, som hoppas och som beder,
Hon höjde, der hon stod, två ljusa armar opp,
Och hon betydde Lugn och Styrka, Bön och Hopp.
När Gustaf Adolf låg vid Lützen blek och fallen,
Då skalf hon första gång på ljusa Idavallen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
