Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då sönk dess högra arm, då grumlades dess sken;
Hon brann väl blodröd se’n, men aldrig mer så ren.
Nu fällde lifvet snart sin sköna stjernekrona,
Och äran blef för tung att ha till hufvudbona’.
När lifvet somnade, föll diademet af,
Och som ett stjernfall sönk i evighetens haf.
Men när dess tunga sömn till slut var öfvervunnen,
Det med förvåning fann, att kronan var försvunnen,
Liksom en dröm ännu det mindes hvad det haft,
Och rusade till strids och talade om kraft.
Mot Frihet, Ära, Tro man helga korståg förde,
Med rop om mensklighet dess helgedom förstörde.
Så spildes ära bort och blod som vatten rann,
Och mången miste dem; men ingen dödlig vann.
Till grannlåt smed man jern, som bars af tärnors skara,
Med silfver och med guld man värjde sig i fara.
Man talade förnuft i åldrens första vår,
Men reste sig ej upp för gubbens silfverhår.
Allfader detta såg: han tidens tecken kände,
Och upp och ned hans hand den gyllne runan vände.
Han sade allvarsam: »Nu varde Yr ditt namn!»
Och Yr vardt runans namn, och Yr vardt tidens namn.
Dock än ett återsken af Manna-Runan sträcker
Ut öfver Skandiens folk sitt Lugn, sin ena arm:
Den andra armen, Kraft, hon utåt Hellas räcker;
Der lifvets sol går opp så lågande och varm.
Vi höra svärdens klang och stormarna, som ila,
Och åskorna, som gå långt nedom våra fjell;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
