Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ån står jag ren; ej samvetskval jag haft,
Ej heller skuld. Hvi kallar man mig galen?
Träd, Leonora! fram och svara, dul
Vansinnigt var mitt arma hjerta ju,
Som vågade till himlahvalfvet syfta,
Så hogt som upp till dig sin kärlek lyfta;
Men själen — fri från galenskap var den.
Mitt fel jag fann: jag lider straffet — men
Utaf dess börda oförkrossad än.
Att du var skön, att icke jag var blind,
Derföre menskligheten mig förskjuter.
Må ske! Fritt blekne färgen på min kind;
Utaf din fägring dock jag minnet njuter.
En lycklig kärlek skämmer bort sig sjelf,
I glädjens strålar alltför tidigt mogen;
Men den olycklige är evigt trogen.
Som hafvet söks af hvarje flod och elf,
Så öfvergå hans känslor i det stora,
Kärlekens haf, att der sig mildt förlora:
Ett haf, mer värdt än något jordiskt land,
Omätligt, bottenlöst och utan strand.
Hör ofvan mig de oförstådda ropen
Utaf den fangslade och galna hopen!
Hör smädefulla eder, sorgens tjut,
Som hemskt förvridna läppar gjuta ut.
Som vilja tysta hjemans stoj med vapen,
Men släcka, med ett fåviskt raseri,
Den lilla gnista ljus, som fins deri.
III.
Se dessa , galnare än galenskapen,
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
