Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stod svaret än med blod i hjertat skrifvet,
De ingen fråga väntat denna stund.
£n skon Johannes, närmast Skaldens hjer ta,
Hof upp sin silfverröst, med tystad smärta:
»Du höge broder! ho kan lifvet måla,
Då döden står bredvid och orden hör?
Allt, fagert lif, ehur det än må stråla,
Är intet värdt, om tiden det förstör:
Det eviga kan inga kedjor tåla,
Och det är lif, som ej i döden dör.
Och fast mitt hjerta snart blir öfvergifvet,
Det tror på dig, och vet att du är lifvet.
I detta rum; bredvid din bädd jag finner
En bild, som säger mig hvad lifvet är:
Si, detta ljus som uppå bordet brinner,
Så hvitt det står, som drägten Skalden bär.
Det flammar uppåt, småningom försvinner,
Det lyser verlden och sig sjelf fortär.
Snart smälter du din hvita bojas plåga,
Och fri mot höjden flyr, du lifvets låga!»
»J Bröder! hvad är döden?» Skalden sade
Och reste sig uti sin bröllopsskrud;
Ett evigt lif uti sin blick han hade,
Af tjusning sväfvande var stämmans ljud.
De trogna bröder händren sammanlade,
Och hviskade: »han dor ej, han är Gud.»
Och — hvad är döden? återklang hans fråga —•
»En droppa olja, spild på lifvets låga.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
