Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Glöm Europa!» Edens fåglar sjunga.
»Blif hos oss!» är vestanvindens ljud.
»Vi dig dyrke» ropar folkets tunga:
»Du är Konung: du är Gud.»
Men — när qyällen drager rosentäcket
öfver vattnens glans och jordens prakt,
Blek och tankfull står han der på däcket,
Fattad af en okänd anings makt.
Långt i vester solen ses försvinna:
O! att han ej henne följa kan!
Hjertat klappar: tysta tårar rinna —
»Jag är borta» tänker han.
»Evige!» med andakt så han beder,
»Deras dyrkan tag; jag vill ej den.
»Blott befall din vind, att han mig leder
»Lyckligt till mitt fosterland igen!
»Nya verldens pris jag der förkunnar.
»Den, som först den skådade, var jag.
»Utan saknad jag en annan unnar
»Att beherrska den en dag.»
Och så far han hem. Han tacksamt prisar
Vindens fart. Han räknar hvarje våg.
Oupphörligt hemåt vimpeln visar,
»Hemåt» susar det i mast och tåg.
När vid hafvets gräns sig röja låter
Banden af hans hemlands blåa berg,
Får hans hjerta först sin glädje åter,’
Och hans kind sin rosenfärg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
