Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som segrande gick fram i Solens länder,
Fick tempel på den gamla Nilens stränder,
Och hette Kebir eller Eldens Far: —
Som sedan sett ett ögonblick förstöra
Sitt Pantheon, som nära fullbygt var,
Förskingra, trampa ned, tillintetgöra
Sin hjelteverld, sin prakt, sin härlighet: —
Den högste vise svare, om han vet,
Hvad den bör tro om lifvets evighet! —
Men om det varar än på Stygens stränder,
Och själens malm ånyo glödgas het,
Förmodar jag, att ödets Herre sänder
Min ande ut att styra en komet.
Då skall han gå, som här, sin egen bana,
Och ingen Astronom förmå att ana
Hvar han är hemma, hvad som är hans kall,
Hvarfrån han kommer, och hvarthän han skall;
Men kommande och gående den samma,
Af seklerna han kännes på sin flamma.
Lik dig, Las Cases! min landsflykts bästa gåfva!
Så lyst, så oskuldsfull och skön som du,
Historiens engel på min graf skall sofva
Helt säkert ett århundrade ännu*
Och medan verlden smädar eller glömmer,
Han synes le — han vet om hvem han drömmer:
Ur Minnets flod, som djupt och stilla går,
Om mig en uppenbarelse han får*
Och när en gång han allt att veta hunnit,
Och nyckeln till min lefnads gåta funnet -**
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
