Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beatrice Cenci eller Nepotismen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag satt oeh såg på solen, som i hafvet
Sönk ned: jag hörde tusen klockor ringa
Långt bort i Kom. Men se, då tycktes mig»
Att jag blef sömnig. Jag mitt öga slöt,
Men väcktes åter af en stilla susning,
Liksom då Vestan öfver gräset går.
Jag såg en stor och skön gestalt mig nalkas;
Den var så lik min far, jag honom kände;
Men han såg ej så sträng och dyster ut,
Som då han lefde: han var helt förvandlad;
Han var ej mer så blek, men mycket mild.
Han fattade min hand och log och sade:
»Jag är Francesco Cenci! Se din fader!
»Jag är ej död; men jag har flyttat blott.
»Ett annat land är nu mitt hem. Der brinna
»Så många klara solar, käre Son!
»Jag kommer snart att hämta eder alla;
»Ty der jag är, der skolen J ock vara.
»Dock kanske sjelf jag icke komma kan:
»Ty jag den Helge fadrens vrede fruktar;
»Men trogna tjenare jag vill sända
»Att hämta eder till min nya boning.
»Dig släppa de väl ej så lätt, Bernardo!
»Men äfven du bör öfvergifva Rom,
»Och följa. Kom, kom snart! ty tiden lider.
»Min Son! lastan så tros» jag är ej död.»
Så for han bort igen: han för som blixten
Uppå en gyllne vagn, som sken af lågor,
Och kring hans vagn det red en reslig tropp
Af sköna män med hjelmar och med lansar*
Men då de redo, sågo de tillbaka,
Och sjelf min fader såg sig ofta om,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
