Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runesvärdet och Den förste Riddaren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag stod vid elden, väntande min make,
Som är i härnad på det vilda hafvet,
Och än ej kommit från sin långa resa.
Matt lyste elden, gossen låg i vaggan,
Och slumrade så sött och log i drömmen.
Då kom igenom dörren in så sakta
En lång och mager man i munkekåpa,
Med svartkonstbok i handen: steg så genast
Till vaggan fram och smilade mot Yngve:
Tog honom upp, han gret. »Låt gossen sofva,
»Hvi stör du så hans sömn? hör du, han gråter?»
Då sade han, »På Biskopeifs befallning
»Vill jag ditt barn till dopets nåd befordra.» —
»Det hofves ej,» jag svarade; men munken
Med Yngve gick intill ett vattenkar,
Som stod på trappan, sänkte honom neder
I kalla vattnets djup. — »Hvad? rasar du?
»Du dränker honom!» — Fåfängt var mitt rop:
Jag flög till hjelp — förgäfves! kall han stod*,
Ocb all min makt blef vanmakt blott och tårar.
Små händer räcktes upp, ett böneljud
Så qvidande — mitt modershjerta qvaldes.
»Håll upp!» — »Ju mera vatten, desto bättre,
»Dess renare blir barnet,» trollet sade;
»Gud vill så hafva: plantor måste vattnas.»
Nu knäpptes dessa händer hårdt tillsamman,
Och ingen sedan har dem skilja kunnat:
Matt ljudet blef — och dödens sista pust
Flög upp som eld, och slog med heta vingar
De sköra spillrorna af modrens hjerta.
»Nu är han döpt;» — ty då var Yngve död. [
Då skrattade den vilda, fula Presten.
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
