Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runesvärdet och Den förste Riddaren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«***––––––––––––––––––––––- ;––––––KÉWj
^ Det mörka, kalla har du aldrig älskat:
Din rena kämpesjäl, liksom en spegel,
Har fattat upp hvar ljusets bild begärlig,
Och återkastat den mer klar och härlig.
Alrik.
Så var det fordom. Allt förändrar sig.
Man blifver äldre med hvår dag man lefver,
Och sämre: allt det vet du nog, min fader!
Så äfven jag: nu solens sken jag hatar,
Och lider illa nog den bleka månen,
Som sitter likt ett snålt, nyfiket Öga, *
Och vill bespeja mig, när som jag vandrar
På sporrjagt rundtomkring i nattens timmar.
Det är ju hårdt, att, då all jorden sofver,
Och menniskorna lyktat se och höra,
En stackars man ej kan få gå i fred,
Och göra hvad han vill i hemlighet.
Då gapar månen ned, och vill mig sluka
Med sina blanka blickar, och jag måste
Gå hem igen med oförrättad gerning,
Om icke ett barmhertigt moln vill komma
Och sluta himlaväktarns ögonlock.
Det är förskräckligt, det, att jord och himmel
Förenat sig, att skiftevis mig plåga.
Oldur,
Med undran hör jag, Alrik! dina ord;
Ty såsom luften blå från dimmans dunkel,
Så skiljer du dig från dig sjelf, min Son!
Och outgrundlig är mig din förvandling.
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
