Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runesvärdet och Den förste Riddaren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alrik.
Död, fasans ord! Min enda Hulda död?
Och Alrik fick ej se dig dö, ej sluta
Ditt Öga till, och kyssa från din mun
Förlåtelsen, och dö i dina armar,
Och leda dig som brudgum genom grafven.
Emund.
En bättre hand än din slöt hennes Ögon:
En bättre mun än din dess ande tog.
Men på din sorg jag känner dig igen:
Jag blir förtrolig med dig för din smärta.
Ja, du är Alrik, ty du älskar än;
Men om du gret en syndaflod af tårar,
De kuuna icke skölja bort det ord,
Som lade Hulda blek i jorden, yngling!
Alrik.
Förbannadt vare detta grymma ord,
Som allt förkrossat, hvad mig dyrt har varit,
Som brännt min ungdoms lustgård till en öken!
Nu fallet är dess sista blomsterträd.
Och du skall veta, sedan du försvann
Med Hulda, har min kärlek högre blifvit,
Men bittrare; ty ångren, brottets broder,
Har stridt mot kärleken med heta pilar
Om första rummet i mitt arma bröst.
Här i din hydda har jag vakat nätter,
I stumma samtal med mitt hårda öde.
Kärt och förkrossande har Huldas minne
Kringsväfvat mig, men ingen hvila funnit, .
––––––––––––––––––––––––––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
