Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runesvärdet och Den förste Riddaren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
Men menskligt skon; nu är din skönhet luft.
Jag tror, du stå»på månens strålar, Hulda!
Anden.
Jag är en röst ur grafven i ditt öra.
Alrik.
En röst ur grafven? du är död och jordad.
Hvi stöter jag ej svärdet i mitt bröst,
Att äfven jag må bli en rost ur grafven,
Och följa dig, som genljud, hvart du far?
Du främling är för mig, och jag för dig:
Vi måste närmare ännu förenas.
Anden.
Bemanna dig! Rys att dig sjelf förgöra.
Alrik.
Hur länge skall jag spöka omkring jorden,
Med trånadens och sorgens mask i bröstet?
Kanske till dess jag magrar ur mitt harnesk,
Och bleknar bort, och fäller kopparskalet,
Lik flodens kräfta: skall i skog och öken
Jag gömma mig och skyla mig med löf?
Vill du din Alrik se i sin förnedring?
Nej! må jag dö som man, med mannakraft,
Med varma blodet i mitt hjertas rum;
Och när det svallar ut ur sina brunnar,
Högt på dess böljor må min ande segla,
Upprätt och fri, som segrens örn mot solen,
På morgonrodnans flod i dagens gryning,
Emot din famn, den eviga och varma!
A Ej så som qvällens hårkrank Alrik vill
; «&*<$>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
