Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Röfvarbandet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
e**’—––––––––––––––––––––––t**®
y ...
p Maximilian (med mildrad vrede).
Frans! Frans! — Dock jag vill icke förbanna. Och
att jag ingen ting såg, ingen ting markte! Ve öfver
den blinda, kl e mi ga fadren !
Carl.
Och i tornet min far? (med kufvad smärta) O! jag
har här intet skäl att vredgas, (till Maximilian, med
låt-sadt lugn) Tala vidare!
Maximilian.
Jag föll i vanmakt vid detta budskap. Man måste
hafva ansett mig för död; ty när jag återkom tilJ
sans-ning, så låg jag redan i likkistan, och höljd i en
svepning, som ett lik. Jag krafsade på locket. Det
öppnades. Då var det mörka natten. Min son Frans stod
framfor mig med en lykta. »Hvad?» ropade han med
en förfärlig stämma — »Tänker du lefva i evighet?» —
och strax flög kistlocket igen. Dundret af dessa ord
hade beröfvat mig mina sinnen; när jag åter
uppvaknade, kände jag, att kistan bortfördes på en vagn.
Ändtligen öppnades hon — jag stod vid ingången till
detta bvalf, min son framför mig, och den man, som
tillfört mig blodsposten om Carl. Tio gånger
omfattade jag hans knän, och gret och bad, och omfattade
dem’ od» besvor —- fadrens böner nådde icke hans
hjerta — »Ned med honom!» dundrade det från hans
mim — »han har lefvat nog» — och jag blef
nedstörtad utan barmhertighet, och min son Frans slöt porten
efter m%.
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
