NORRKÖPING den 1. Januari 1759. <poem>En mera lycklig Tid, än fordne Tiders Dagar: När Wärlden fredsam är, och Freden mäst behagar. <tab>Wi se ännu de Moln, som förr wår Jord betäckt, <tab>Och, på förstörda Fäldt, sin Ljungelds Blixt ha släckt. Mån tro likwäl den Tid ej sine Hjeltar hugnat, När som et Hämdekrig, för Segrarns Fötter lugnat: <tab>När som en hetsig Själ, fåt dricka Owäns Blod: <tab>Och, i et främmadt Land, upresa Ärestod? När Farbror, Broderson: En Sigurd Harald retar: Och, efter Skäl til Krig, med mycken Möda letar: <tab>När Fränder, mer för Ro, än Twång, i Spetsen gå, <tab>At på et mordiskt Wis, i Håll hwarandre slå: Då är wisst uppenbart, at Krigslust Wärket drifwer: At Freden, minsta Frögd, åt Folk och Kongar gifwer; <tab>Dock blifwer Freden den, om än ej märkas kan, <tab>Som söks, och gläder mäst en eftertänksam Man. En Pyrrhus finner wäl, fast efter flera Frågor, At han för Fredens Lugn, har uptändt Krigets Lågor; <tab>Dock, som Naturen ej med Wåld kan drifwas ut; <tab>Så fick hans Krigelust, med honom, plötsligt Slut. Et Plågoris han war: Så äro ock hans Likar. Bedröfligt! när en Prints blott efter Kriget fikar, <tab>At gjöra sig et Namn, och ej för rättwis Sak, <tab>Just, som, på Babels Torn, han wille sätta Tak. Wi tacke wördsamt GUD, at slike Tider swunnit: At wi wårt Nöje mer i Fredens Frukter funnit: <tab>Och, at en Hjelte då, af oss först kallas stor, <tab>När tydligt skönjas kan, at Fred i Honom bor. En sådan Änglawän, et Land lycksaligt fägnar, Och, under Freds Förswar, med Städer Landet hägnar: <tab>Då wäxa de först til: få nya Näringsfång: <tab>Och önska sådan Prints, en Lefnad säll och lång. De, af et tacksamt Bröst, då höja up Hans Ära: Och wilja Honom sielf på sina Händer bära. <tab>Dock, at ej Glömskan skal på deras Ömhet rå, <tab>Hwar från de hulpits up, de intet glöma må. Wår återbyggde Stad, en Fredrik och Ulrika Förgäta aldrig kan; Men mins ock wäl tillika, <tab>Hur honom Örnens Klor nyss förut hade spändt, <tab>Och, efter Rof och Mord, i ljusan Låga tändt. Han tacksamt nyttjar än, den Store Gustafs Gåfwor, Och, af Christinas Nåd, de Konungsliga Håfwor, <tab>Som sedan han har ägt, och än beständigt har; <tab>Men ock man säga wet, at förr han usel war. At sätta så ihop sin Styrka och sin Swaga, Kan aldrig annat, än en mera stark behaga, <tab>Som glädes åt sin Winst: Sig fägnar, at han ser, <tab>Förmågan wäxa til, och ökas mer och mer.</poem>