<poem>Med bleka Färgor, har jag derför börjat måla, Wårt fordna Tilstånd så, som Ämnet det kan tåla. <tab>Et långt aflägse Mål, och lång en Synebryn, <tab>Ej skönjas alt för wäl utaf en dunkel Syn. Dock, som et litet Sken i Mörkret äfwen lyser, Och under Askan Eld, ock någon Warma hyser; <tab>Så wördas Gnistan af Försynens stora Råd, <tab>När ock hos oss wi se, at wi rönt Himlens Nåd. Et ewigt Ljus rann up: Uplyser hela Wärlden: Dock warar länge än i Norden hedna Flärden; <tab>Til dess ock Stjernans Glants, som lyst de wisa Män, <tab>Fåt tränga ända hit, der han oss lyser än. När wi, i Ödmjukhet, det Himlawärk besinne; Wi, från så lycklig Tid, wår Stad ock lycklig finne. <tab>Fast knappa Wilkor wäl ibland fåt mycket rå; <tab>Så har dock detta Ljus, oss aldrig wikit frå. En Skråpuks Ande wil, så Ädel Sol förmörka; Men Himlen ware Lof, som fredat har sin Körka, <tab>Så at i h enne wi GUDs Wäg få lära rätt, <tab>Och, til et ewigt Wäl, det bästa Lefnadssätt. Allmägtigheten kom af Himlen ned på Jorden: En Ewig, GUD med oss, och Menniska är worden: <tab>Nu låter Han sit Blod, sen lider smärtlig Död, <tab>At fria oss ifrån en eljest ewig Nöd. Det war en större Skänk, än någon Man kan gifwa: Och derför wil han blott, at wi må trogne blifwa. <tab>Han säger: Gif mig Lof, som ensam bör ha Pris: <tab>En Christlig Wandel är derpå et Wisst Bewis. Du swarta Afgrunds Barn! wik Högmod långt tilbaka: I Afgrunds dystra Dy, blif Girighet! din Maka. <tab>Far Twedrägt! samma Färd: och syndig Wällust! dö: <tab>Så skal, i eder Stad, gro Enighetens Frö. Du sälla Enighet! som håller Folk tilhopa: Wäx up, och lät ej mer Rättwisan på Dig ropa: <tab>De Ondes Råd ej lät dig draga uppå sned: <tab>Ej Himlen Orsak gif, at blifwa på dig wred. Så skal et Nåderägn uppå din Hjessa ströma, Och jag Wälsignelser uti dit Sköte töma: <tab>Den ädle Fredens Frukt skal fylla up dit Bo, <tab>Din Själ i mig skal få en outsläcklig Ro. Så talar Sanningen. Min Önskan blir ock denna, At Födslo-Staden min ej något ondt må känna, <tab>At Enighet i År, och flera råda får! <tab>Och aldrig rifwas up förflutne Tiders Sår! När Kong och Kongahus, med Råd och Ständer trifwas: Så sker, at Konster fler, til Folkets Nytta drifwas: <tab>At ock, när Nöden är, man, med et tappert Blod, <tab>Men främst med Himlens Hjelp, kan dämpa Owäns Mod. Derför man Böneljud från alle Kanter hörer. Och hwar en Ärlig Swensk, i Munnen altid förer <tab>Den Nyårs-Önskan, som är wåra Hjertans Tolk: <tab>All Sällhet, Frögd, och Fred ske Konung, Land och Folk!</poem>