Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DF.T VÄLSIGNADE ARBETET
105
Men en ny tanke steg upp i hans hjärna.
Hvad? tänkte han. Är jag rädd? Jag!
Han såg sig omkring. Allt var hvitt utom
fjärden, som var svart. Allt var stilla; och hafvet
dånade.
Jag går ut till hafvet! tänkte han, och strax
gick han. Jag är inte rädd.
Han måste gå genom den del af staden, där
fiskrarna bodde. Det var en lång, smal, krokig gata
med små fattiga hus på båda sidor.
Men han kunde inte förstå, hvad han hade
i sig, denna natt. Inte nog med att det ständigt
drog kalla kårar öfver ryggen, hans ögon nekade
också att lyda honom. Han såg ju så tydligt som
helst, att kojorna förvandlade sig till gamla
gummor, riktiga gamla, fula käringar; och dessa
käringar på ömse sidor sträckte sina magra händer
efter honom och hånlogo åt honom. Och inte nog
ändå! Utan de som voro bakom honom, de
skrattade ju, så att han hörde det.
Det blir bättre, tänkte han, när jag kommer ut
från den här gamla obehagliga gatan. Men del
blef inte bättre. Allt han fäste sin blick vid fick
lif. Allt, ehuru stilla, rörde sig, och själfva
månskenet tycktes lefva. Han såg mycket väl, att
föremålen inte förändrade sig, men det var, som om
deras själ — så att säga — kringhvärfde dem
och uppfyllde tystnaden och stillheten med lif.
Han såg bort mot bergen. Ah! Sannerligen!
Det var för besynnerligt! Han visste, han såg,
han kunde gå ed på, att det inte fanns ett väsen
på dessa gamla berg, stelnade sedan tusenden af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
