214 Cederhielmska biblioteket — Censur Göta hovrätt, lade på sin egendom Säby i Östergötland grunden till det berömda Cederhielmska biblioteket. Det utökades av sonen, lagmannen Eric Germund C. (1685—1743), men fick sin storartade omfattning först genom den trägna samlariver, som kännetecknar dennes son, presidenten i Åbo hovrätt Germund Carl C. (1717—89). Han köpte och införlivade med biblioteket hela boksamlingar, så att det vid hans frånfälle beräknades uppgå till 11,000 nr.; volymantalet torde ha varit betydligt större. Efter hans död innehades biblioteket av sonen Germund Ludvig C. (1755—1841), en av rikets herrar. Också denne ägnade biblioteket sina omsorger, så att det vid hans död omfattade cirka 20,000 volymer. Som den siste av sin ätt testamenterade han bort sina ägodelar. Det dyrbara biblioteket låg länge nedpackat i lårar, men skingrades sedan vid en rad auktioner i Stockholm 1878—82. Den betydande handskriftsamlingen på Säby kom donationsvägen 1841 till Uppsala universitetsbibliotek. H. Rosman: Bjärka-Säby och dess ägare, II—III, 1924—27. H. Sdr. Cedervaller, An ders (1774—1837), finsk boktryckare. Född i Linköping, konstförvant i Stockholm 1798; var faktor hos Frenckell i Abo 1798—1806 och erhöll 1814 privilegium på ett tryckeri i Viborg, som begynte sin verksamhet 1815. Från detta utgick veckotidningen »Wiburgs Wochenblatt« (1823—32), »Sanan-Saattaja Viipurista« (1833—36 & 1840—41) och »Kanava« (1845—47) ; f.ö. var produktionen obetydlig. Efter C:s död fortsattes rörelsen av änkan Johanna C. och sonen Anders Fredrik C., som 1861 sålde tryckeriet till N. A. Zilliacus. C.R. G. Cellofan, transparent Folie, fremstillet ved Udstøbning af Cellulosederivatet Viskose. Fremstilles i mange Former og Tykkelser og har en mangesidet Anvendelse til Bogomslag, Brochurer o.l., men anvendes især til Emballage, f. Eks. indenfor Næringsmiddelindustrien. N. N. Cellulose-Papir, oprindelig Betegnelse for Papir, fremstillet af mekanisk eller kemisk Træmasse i Modsætning til Papir, fremstillet af Klude. Efterhaanden som Kludepapiret traadte i Baggrunden, anvendtes Betegnelsen i stigende Grad kun om Papir, fremstillet af kemisk Træmasse (Sulfitcellulose eller Sulfatcellulose), og bruges nu udelukkende som Betegnelse for Papir, der hverken indeholder Klude eller mekanisk Træmasse. N.N. Celsius, Olof d. y. (1716—94), svensk boksamlare. Biskop i Lund. I sin ungdom var han under några år vice bibliotekarie i Uppsala och utgav 1745 sin »Bibliothecæ Uppsaliensis historia«. Genom sitt giftermål med A. A. v.Stiernmans dotter fick han ärva dennes stora bibliotek, som även innehöll en mängd handskrifter. Dessa donerade han till Uppsala universitetsbibliotek. Böckerna däremot skingrades på bokauktioner i Lund 1795 och 1802. Katalogerna omfattade resp. 6,990 och 1,468 nr. Svenskt biografiskt lexikon, VIII, 1929, S. 282—301. H. Sdr. Celtic. Se Etienne Antikva. Censor librorum (»bokgranskare«). Befattningen infördes i Sverige 1686. Dess innehavare ålåg att pröva alla till riket införda böcker liksom också att granska alla svenska tryckalster och att föra journal över godkända eller förbjudna skrifter. Religiösa arbeten skulle först granskas av vederbörande domkapitel; akademiska dissertationer prövades enbart av universitetet. Under G. Benzelstiernas censorstid (1737—46) infördes bruket att i den censurerade skriften trycka censors godkännande, »imprimatur«. Ämbetet upphävdes genom tryckfrihetsförordningen 1766. G. Benzelstjerna: Censorsjournal 1737—1746, 1885; O. Sylvan: Sveriges siste censor (Förf.:s Från stångpiskans dagar, 1901). H. Sdr. Censur, Myndighedernes Kontrol med bl. a. Tryksagers Udgivelse, tilsigtende en Regulering, der i Praksis betyder en Begrænsning af Ytringsfriheden. Saa snart Bogtrykkerkunsten var blevet nogenlunde udbredt, indførtes enkelte Steder Censur fra gejstlig Side, bl. a. for at hindre Fremkomsten af fejlagtige Oversættelser af Biblen, og allerede 1479 opnaaede Erkebiskoppen i Köln pavelig Tilladelse til at forfølge saavel Forfattere og Forlæggere som Trykkere og Læsere af bestemte, uønskede Skrifter. Fra 1515 gennemførtes en almindelig kirkelig Censur paa Grundlag af Pave Leo X.s Bulle. De verdslige Myndigheder fulgte hurtigt efter og praktiserede en mere eller mindre effektiv Kontrol med Forfattere og Bogtrykkere og senere især med Aviserne for at undertrykke Kritik af Statsmagten. Straffene for at omgaa Censuren var i den ældste Tid meget haarde, i det 16. og 17. Aarhundrede anvendtes saaledes i Frankrig ofte Hængning. Revolutionen 1789 og senere den liberale Bevægelse i det 19. Aarhundrede medførte efterhaanden visse Lettelser i de fle-