Forlagsboghandel 333 tade nära 100 bokupplagor. Petrus Johannis var i regel författare eller översättare till sina förlagsartiklar, och tryckningen lät han vanligen utföra hos boktryckare i Rostock. Hans första arbete var ett litet häfte, »Twa andeliga wijsor«, tryckt 1571 i Rostock av den sedermera i Köpenhamn och Stockholm verksamme boktryckaren Andreas Gutterwitz. Med Gustav II Adolfs trontillträde 1611 följde en allmän livaktighet inom svensk bokproduktion. Genom inrättandet av → bibeltryckstunnan, tillsättandet av en→ translator regius och i århundradets senare hälft stiftandet av → Antikvitetskollegium bidrog statsmakten i hög grad till främjandet av den svenska bokutgivningen. Den privata förläggarverksamheten utövades av bokbindarna och boktryckarna under stigande konkurrens. I Sveriges tidigare bokhistoria hade boktryckarna utfört huvudparten av sitt arbete på beställning av statliga myndigheter eller av bokbindare, vilka på tryckerierna beställde bokupplagor, som de sedan försågo med band och sålde. Men vid början av 1600-talet blev det allt vanligare, att boktryckarna själva uppträdde som förläggare och på egen risk tryckte en bokupplaga. Då bokbindarna genom sin år 1630 stadfästa skråförfattning hade ensamrätt till handeln med bundna böcker, nödgades boktryckarna hembjuda sina förlager till dem, och bokbindarna utnyttjade sin monopolställning till att pressa tryckningspriserna till det yttersta. Att boktryckarna vid denna tid och under sådana förhållanden ändock kunde uppträda som förläggare hade sin grund i att myndigheterna i många fall tolkade skrålagarna högst godtyckligt. Sålunda hade såväl Ignatius + Meurer som Henrik → Keyser d.y. privilegier både som bokbindare och boktryckare och kunde i kraft därav trycka, binda och sälja sina böcker obehindrat. I andra fall erhöll boktryckaren privilegium att trycka en viss bok, och med ensamrätten var konkurrensen satt ur spel, så att han kunde förskaffa sig goda villkor vid försäljningen till bokbindarna. Förutom de ovan nämnda Meurer och Keyser kunna bland boktryckare-förläggare nämnas Niclas → Wankijf och Georg Gottlieb- Burchardi. Bland bokbindare-förläggare under 1600-talet märkas Markus → Sigfridsson och Bengt → Höök. Boktryckarnas strid med bokbindarna om rätten för de förra att fritt få försälja sina egna förlager fortsatte med oförminskad skärpa under 1700-talets första hälft. Men vid mitten av århundradet framträdde den driftige boktryckaren Lars → Salvius och lyckades vinna statsmyndigheterna för ett reformförslag, som stadfästes i Kungl. Maj:ts nådiga förordning och reglemente för boktryckerierna i riket år 1752. Med denna förordning tillerkändes boktryckarna rätten att själva sörja för avsättningen av sina förlager. Visserligen återfick bokbindarna sina gamla rättigheter genom Kungl. Maj:ts beslut av år 1766, men nu hade en ny yrkesgrupp växt fram med egna privilegier på handeln med bundna och obundna böcker: kommissionären-bokhandlaren, som försågs med böcker av boktryckaren-förläggaren. Först år 1787 reglerades definitivt förhållandet mellan bokbindare-bokförare och boktryckare-förläggare, och den långa striden ändades med seger för boktryckarna. Under 1700-talets tidigare del voro de förnämsta förläggarna i Stockholm Johan Laurentius → Horrn d.ä., Lorentz Ludvig → Grefing, Johan Henrik → Russworm och vid århundradets mitt Gottfried → Kiesewetter, av vilka de båda sistnämnda tillika förestodo den akademiska bokhandeln i Uppsala. Före 1700-talets mitt hade förlagsförhållandena i Sverige varit ytterst svävande: de av skråtvånget betingade svårigheterna ha redan nämnts, någon litterär äganderätt fanns överhuvud taget icke, och censuren vilade tung över allt litterärt initiativ. I skydd av det ovan nämnda reglementet från 1752 och med stöd av 1766 års tryckfrihetslag började nu en mera utvecklad förlagsrörelse blomstra i landet, och skickliga yrkesmän som Lars → Salvius, Peter → Momma, Henrik → Fougt och Johan Chr. → Holmberg drevo ganska betydande förlag. Nämnas bör också den livliga, ehuru ekonomiskt förlustbringande förlagsverksamhet, som bedrevs av den outtröttlige och optimistiske bibliotekarien C.C. Gjörwell. I landsorten funnos med undantag för Göteborg, Uppsala och Västerås endast obetydliga förlag. Ar 1810 fick Sverige sin ännu med vissa revisioner bestående tryckfrihetslag, som avskaffade censuren och lade grunden till vår moderna förlagsrätt, där den litterära äganderätten och icke nyckfullt utdelade privilegier är förlagsrättens grundval. Efter denna tid uppväxte i landet verkliga storföretag som det Lindhska förlaget i Örebro (se under Lindh), → Palmblads och → Bruzelius’ i Uppsala, C. W. K.» Gleerups i Lund, Z.→ Hæggströms, N. H.+ Thomsons, P.A. Norstedt & Söners, Lars Johan → Hiertas och → Bonniers förlag i Stockholm. Är 1843 stiftades på initiativ av Z.