332 Forlagsboghandel norske forlagshistorie en egen dramatisk linje, full av reisning og spenning. Gang på gang har det blusset opp livlige stridigheter med pressediskusjoner landet over, så folket ble trukket med i oppgjøret mellom norske og danske forlagsinteresser. Under alt dette konsoliderte forlagene seg bedre økonomisk, tørst gjennom bruksbøker, skolebøker o.s.v. (Cappelen), og etter hvert ved å trekke stadig nye felter av litteraturen til seg. Hittil hadde de største norske forleggere vært slike som gikk mer eller mindre fallitt (Johan Dahl, Chr. Tønsberg), men nå fikk landet i Albert + Cammermeyer en forlegger som forstod å gjøre en temmelig allsidig forlagsdrift til en virkelig forretning. Mange kalte ham Norges Hegel, fordi man ventet at han skulle klare å føre norsk diktning tilbake til norsk forlag igjen. Men han slet seg ut, og i 1890 solgte han forlaget. Det gikk over på danske hender, og skiftet siden flere ganger utenlandske eiere, noe som bidrog sterkt til å vekke opinionen mot det danske forlagshegemoni i Norge. Den som kom til å ta det tyngste taket i frigjøringsarbeidet, var William → Nygaard i → Aschehoug 8& Co. Han var den første norske forlegger av virkelig format, den første som forstod å forene kulturkravet med det økonomiske hensyn. Han klarte å få storparten av den nye diktergenerasjon, 90-årsdikterne, over på sitt forlag, og dermed var i virkeligheten kampen halvveis vunnet. Gyldendal omdannet i 1922 sin norske filial til et »uavhengig norsk aktieselskap« med en direksjon på fem norske og to danske, og dette søkte så om å bli opptatt i Den norske bokhandlerforening som norsk forlag, men fikk avslag. Gyldendal opptok derfor sitt nye salgssystem også i Norge, med reisende agenter og bøker i allslags butikker. Bokhandlerne ble på denne måten tvunget til å verge seg, og etter en hissig strid, endte det med at Gyldendals norske filial fra 1925 av ble overtatt av norsk kapital under navnet Gyldendal Norsk Forlag. Det er klart at samarbeidet med Danmark litterært har hatt stor betydning for Norge, og det er lett å se hvor meget det hadde á si for de store norske diktere at de fant frem til en forlegger som Hegel. Striden som kom, var ikke til å unngå. Men i dag er alle klar over hvilken verdi også den har hatt. Det er som den kjente norske forlagsbokhandler Grundt Tanum sier det: »Uten den store kamp med dansk bokhandel hadde den norske vært meget fattigere idag«. Gyldendal Norsk Forlag kom under Harald Griegs ledelse på mange måter til å føre an under den sterke forlagsmessige ekspansjon som fant sted i Norge i mellomkrigsårene. Konkurransen ble større, store subskripsjonsverk ble kastet frem på markedet, og da krigen kom til Norge i 1940, var de norske forlag i full gang med å utnytte de store muligheter som den sterke økning av det lesende publikum førte med seg. | J. Grundt Tanum & S. Schetelig: Den norske bokhandlerforening. 1851—1926, 1926; V. S ønstevold & H. L. Tveterås: Den norske bokhandels historie, I, 1936 ff. H. L. T. Sverige. Svensk förlagsbokhandel i modern betydelse uppstod och fastställdes i sina nuvarande former först i och med stiftandet av Svenska bokförläggareföreningen 1843 (dess namn var t.0. m. 1853 Svenska förlagsföreningen). Under det svenska boktryckets inkunabeltid, 1483—1525, skedde bokdistributionen huvudsakligen på de kyrkliga myndigheternas maktbud, och den enskilda förlagsverksamheten inskränkte sig till enstaka spekulationer av boktryckarna, såsom då vår första boktryckare, J. Snell, utgav »Dialogus creaturarum« (1483). Som i viss mån en form av förlagsverksamhet kan också klostrens bokutgivning betraktas, t. ex. Vadstenaklostrets utgåva av Birgittas »Revelationes« (tryckt i Lübeck 1492) och även den av riksföreståndaren Sten Stures gemål bekostade utgivningen av Alanus de Rupes skrift »De dignitate et utilitate psalterii b. Mariae virginis«, som trycktes i Mariefreds kloster 1498. Efter Gustav Vasas trontillträde flyttades. landets enda i Uppsala verksamma tryckeri till Stockholm och blev ett »kungligt tryckeri«, Sveriges enda tryckeri till århundradets slut. Av de från det kungliga tryckeriet utgångna skrifterna torde de stora bibelarbetena, Nya testamentet (1526) och Bibeln (1540—41), Liturgien (1576) och de teologiska och politiska stridsskrifterna, ha distribuerats genom av statsmakten påbjuden tvångsförsäljning, men litteraturen i övrigt, däribland även för gudstjänstbruk så nödvändiga böcker som psalmboken och kyrkohandboken, synes staten ha överlämnat åt privata företagare, oftast tyska bokbindare-bokförare. Den livligast verksamme bland dessa var vid 1500-talets slut Herman → Sulke. Han var tillika den förste i Sverige, som lät trycka sitt namn på sina förlager. Redan 1571 hade en svensk man, Petrus → Johannis Gothus, börjat en ganska betydande förlagsrörelse, som vid hans död 1616 omfat-