22 Ligprædikener endast omkring 10 på finska. Bruket att trycka likpredikningar avtog sedan starkt under 1700-talet; på 1800-talet blevo de allt ovanligare och förekomma sedan dess vanligen i form av dödsrunor och åminnelsetal i tidningar och tidskrifter. De finländska likpredikningarna voro typografiskt enkla och torftiga produkter, ofta tryckta i kvarto. Utsmyckningen var till att börja med ingen eller möjligen en typografisk ram kring titelbladet, längre fram kunde man finna en likkista, en dödsängel, en dödskalle eller andra dödens attribut, utförda i träsnitt på titelbladet eller skriftens sista sida. C.-R. Gardberg: Boktrycket i Finland intill freden i Nystad, 1948. B. Å. Sverige. Vid Gustav Vasas begravning 1560 höll konungens forne kapellan, dåvarande biskopen i Västerås, Peder Swart en likpredikan, men den utgavs först 1620 i tryck under titel »Ährepredikning öffwer then fordom stormechtigaste ... furstes och herres h. Göstafs . .. christelige lijk«. Före 1500-talets slut hade seden att trycka likpredikningar icke vunnit insteg i vårt land, även om sorgeskrifter. och åminnelsetal någon enstaka gång kommo i tryck, såsom vid Katarina Jagellonicas död 1583 och vid Johan III:s begravning, då konungens forne handsekreterare Jacob Typotius höll ett liktal, som trycktes i Stockholm 1594. Första gången ordet likpredikan förekommer i en tryckt skrift år 1599, då den flitige översättaren Petrus Johannis Gothus översatte en gravskrift av hovpredikanten Polycarpus Leiser i Dresden och gav den titeln »Een christelig lijkpredican om then första och andra döden hållin öffuer thens dygdesama frws Reginae Chytraei begraffning« (Rostock 1599). Efter 1610 blev det vanligt att de efterlevande eller författaren själv lät trycka likpredikningarna, ofta med bifogade gravdikter och personalier, vilket gör dem till en mycket värdefull källa för den personhistoriska forskningen. I stort antal framkommo dylika skrifter vid kungliga och furstliga dödsfall — likpredikningarna och gravskrifterna vid Gustav II Adolfs död jämte trösteskrifterna till den otröstliga änkedrottningen bilda en hel litteratur. Att stormansätternas döda ärades med tryckta gravskrifter och att biskopar och präster förevigade sina parentationer över bortgångna kolleger är väl känt, mindre bekant är att även borgerskapet tidigt offrade åt samma sed. Atskilliga likpredikningar finnas över borgare, där titelsidan i stället för »anrik och hög- ' välboren« tillägger den döde borgerliga dygder som »ährlig, wälförståndigh och wälbetrodh«, vilka ord läsas på titelbladet till en likpredikan vid »Simon Andersons berömlige och folkrijke begraffning« (Linköping 1638). Under tidernas lopp ha likpredikningar ägnats alla kategorier av medborgare. Märkliga äro åtskilliga sådana som prosten A.G. Loenbom i V.Eneby tryckte och utdelade bland sina församlingsbor i mitten på 1800-talet. Till föremål för sina predikningar valde han de mest vanlottade i sin församling, en tjänstgosse, en fattig änkas två barn, ja, en av dessa likpredikningar bar titeln »Minnesord öfver svagsinta fattighjonet Carl Wáäsenberg«. Prosten ville med dessa predikningar »öppna blicken hos församlingsborna att Guds nåd kan skönjas även i det eländigaste liv och att något av Guds kärleks ande kan skymta fram även hos det från födelsen svagsinta fattighjonet«. Bruket att trycka likpredikningar levde oförminskat kvar under 1700- och förra hälften av 1800-talet men har sedan den tiden betydligt avtagit, och under det sista halvseklet torde ganska få likpredikningar utgivits. De ha i stället ersatts av dödsrunor och minnesord i dagspress och tidskrifter. Dock förekom länge, att griftetalen över kända personligheter utgavs i tryck, såsom professor W.Rudins »Ord vid Viktor Rydbergs graf« (1895), Nathan Söderbloms »Vid Gustaf Frödings bår« (1911) m. fl. De gamla svenska likpredikningarna voro som regel inga prakttryck. Formatet var vanligtvis kvarto, någon enstaka gång oktav eller duodes. Var den döde av furstlig eller annars högättad härkomst trycktes de ofta i folio och på särskilt gott papper. Den dekorativa utstyrseln inskränktes i allmänhet till en titelram eller någon gång till sorgeramar om varje sida; från 1630-talet blevo dödens och uppståndelsens sinnebilder vanliga som vignetter, ett kors, en draperad likkista, en ängel el. dyl. De offentliga biblioteken äga stora samlingar av likpredikningar, framför allt Uppsala universitetsbibliotek, som i Palmskiöldska samlingen har en enastående kollektion av likpredikningar före år 1700 och i Westinska samlingen som bevarar dessa intressanta skrifter fram till omkring 1870. Kungl. bibliotekets förut stora samlingar ökades betydligt 1828 genom inköp av överinspektoren D. G. Neschers bibliotek. Även Jämtlands läns bibliotek i Östersund och Västerås läroverksbibliotek äger be- tydande samlingar. B. A,