216 Pligtaflevering des tidigare i Viborgs stadsbibliotek, men ha efter 1944 överlämnats till Uleåborgs stadsbibliotek. För periodica, som utkomma minst en gång i veckan, dyrbarare planschverk, särtryck och småtryck är leveransplikten dock begränsad till två exemplar, av vilka Helsingfors universitetsbibliotek erhåller det ena, medan det andra, beroende på språket, tillfaller antingen Åbo akademis eller Åbo finska universitets bibliotek. Leveransplikten gäller f.ö. varje skrift, »som genom användande av tryckpress eller annat likartat medel mångfaldigats«, inbegripet bilder, kartor och musikalier med vidfogad text, men däremot icke blanketter, etiketter, entrébiljetter eller liknande accidenstryck. H. Nohrström: Helsingfors universitetsbiblioteks Fennica-samling, 1918; Tryckfrihetslag av 4.I.1919; Statsrådets beslut av 14.III.1919 och 30.V.1947. C.-R. G. Norge. Den danske forordning av 17/7 1697 om pliktavlevering skulde gjelde »alle Kongens Riger«, altså også de norske forleggere. Lovene av 1703 og 1732 tok derimot bare sikte på boktrykkerne i København. Først med »Fornyet Anordning for Bogtrykkere« av 10/1 1781 kom Norge med i bestemmelsene igjen. Den første norske lov om pliktavlevering (kgl. res. av 21/2 1815) ble nærmest et kompromis mellom regjeringens og universitetets interesser. De tre plikteksemplarer skulde gå til Universitetets bibliotek, til den norske statsrådsavdeling i Stockholm, og til Politidepartementet. Men da tanken om sensur syntes å leve videre i lovens paragrafer, kom den i skuddlinjen i den kamp som foregikk for sikring av trykkefriheten og for fri håndverksutøvelse. Da så alle privilegier falt bort ved håndverksloven av 1839, var det nasjonalbibliografiske moment ved avleveringen ikke så innarbeidet at det alene kunde sikre lovens beståen. Helt frem til 1882 kunne Universitetsbiblioteket ikke gjøre krav på en eneste bok. Foranledningen til arbeidet med en ny avleveringslov var et forsøk fra forleggerne på å opprette et forlagsregister ved biblioteket, og med dette sikre seg den litterære eiendomsrett til de avleverte og registrerte eksemplarer. Den daværende sjef for biblioteket, A.C. Drolsum, utnyttet situasjonen til å drive igjennom alminnelig pliktavlevering for boktrykkerne, men denne gang renset for alle bimotiver. Loven trådte i kraft 1. januar 1883. Samtidig begynte den Norske Avdeling sin virksomhet. En slags frivillig avlevering ble organisert fra 1952. Fra dette år har Universitetsbiblio- teket overtatt også den primære bibliografiske registrering, vesentlig på grunnlag av frivillig innsendelse fra forlagene. Loven av 20/6 1882 ble revidert ved lov av 9/6 1939. Den viktigste endring var at Universitetsbiblioteket i Bergen og Det kgl. Norske Videnskabers Selskabs Bibliotek i Trondheim fikk rett til selektiv avlevering fra forlagene (rekvisisjonsrett). R.T ank: De femti år. [i: Festskrift til den Norske Avdeling ved Universitetsbiblioteket på femtiårsdagen for loven om avgivelse af trykksaker, 1932]; W.Munthe: Norske avdelings forhistorie. [i: Universitetsbiblioteket. Norvegica. Minneskrift til femtiårsdagen for oprettelsen av Universitetsbibliotekets Norske Avdeling, 1933]; H. Tveterås: Den norske pliktavleveringslov. [Det 4. nordiska Biblioteksmötet i Helsingfors 1937, s.69—73]; Trykkerienes avleveringsplikt til Universitetsbiblioteket, 1941. E. G. Sverige. Stadgandet om avlämnande av biblioteksexemplar (tidigare även: arkivexemplar, pliktexemplar) samt → granskningsexemplar har sin upprinnelse i fjortonde punkten av 1661 års kansliordning. I denna ålades kanslikollegiet att övervaka, att alla boktryckare i riket skulle, omedelbart efter tryckningens avslutande och innan spridningen av en skrift började, insända två exemplar till Kungl. Maj:ts kansli, Av dessa skulle det ena överlämnas till Riksarkivet och det andra till Kungl. Maj:ts bibliotek. Beslutet var tillkommet i övervakningssyfte och avsåg ej i första hand att åt forskningen konservera den nyutkomna litteraturen. Detta framgår även av att samma föreskrift upprepades i det förbudsplakat som följande år (1662) utgavs mot biskop Johannes Matthiæs skrifter. Förordningen blev illa åtlydd av boktryckarna trots upprepade påminnelser (i religionsstadgan 1663, i kungl. resolution 1674, i censurstadgan 1684 och i kungl. brev 1692), och slutligen utfärdade regeringen en »ytterligare allvarlig påminnelse och åtvarning« den 16 februari 1707, I denna åtvarning hade man beaktat betydelsen av att litteraturen tillvaratogs för forskningen, och boktryckarnas leveransskyldighet utsträcktes från tidigare två till sex exemplar genom att friexemplar bestämdes även för universiteten i Uppsala, Lund, Abo och Dorpat. Exemplaren skulle insändas till Riksarkivet, som hade att ombesörja fördelningen. Därav uppkom den något vilseledande benämningen arkivexemplar, som först i en lag 1949 utbytts till biblioteksexemplar. Då Sverige 1766 fick sin första tryckfrihetsförordning, intogs i denna boktryckarnas leveransskyldighet, som fortfarande skulle