318 Seminariebiblioteker — Senefelder Desuden findes en række Seminariebiblioteker knyttet til Landets Seminarier, d.v.s. Uddannelsesanstalter for Lærere til Folkeskolen. Mange Seminariebiblioteker er af ret betydelig Størrelse, og særlig Grund er der til at nævne Tønder Statsseminariums Bibliotek, der især har en fortrinlig ældre Bogbestand, ikke mindst om Hertugdømmernes Historie samt en stor Samling ældre tysk pædagogisk Litteratur. S. Thomsen: Vore Seminariebiblioteker (Bogens Verden, IX, 1927); S. Sch oubye: Tønder Statsseminariums Bibliotek (Sønderjydsk Maanedsskrift, XXIII, 1947): P. Müller: Vore pædagogiske fagbiblioteker (Bogens Verden, XXXIII, 1951). P. B. Finland. Med seminariebibliotek avses i Finland universitetet tillhöriga boksamlingar, vilka innehålla sådana handböcker jämte annan litteratur, som kan vara till nytta för studerandena vid författandet av uppsatser och examensskrifter. De är i regel icke allmänt till. gängliga och hemlån ges endast i undantagsfall. Från en ringa början har flera av dessa bibliotek vuxit till betydande specialbibliotek, som stå under vård av heltidsanställda bibliotekarier. Vid Helsingfors universitet finns ett teologiskt, ett juridiskt och ett statsvetenskapligt seminariebibliotek och en historisk-filologisk institution av samma karaktär. Vid Abo akademi og Åbo finska universitet administreras seminariebiblioteken av respektive universitetsbibliotek och existerar icke såsom självständiga institutioner. Vid folkskollärareseminarier finns givetvis också smärre boksamlingar under samma beteckning. E. Nivanka: Finlands vetenskapliga bibliotek, 1955. K.-E. H Sverige. Redan vid mitten av 1800-talet infördes vid Lunds universitet den undervisningsform, som kallas seminarieövningar. Det »filologiska« seminariet började sin verksamhet 1865 och omfattade avdelningar för klassiska och nordiska språk, vartill senare fogades en avdelning för modern filologi. Först med examensstadgan av år 1891 kom emellertid bestämda föreskrifter för rikets universitet i fråga om formerna för seminarieundervisningen med dess främsta uppgift att öva de studerande i vetenskaplig metodik. I anslutning till seminarierna skapades boksamlingar, seminariebibliotek, vilkas huvuduppgift är att som presensbibliotek tillhandahålla den för seminarieövningarna nödvändiga litteraturen. Seminariebiblioteken äger också i allmänhet den litteratur, som ingår i kurserna för de lägre akademiska examina. Liksom seminariebibliotek inrättades för de humanistiska, juridiska och teologiska ämnesområdena, framväxte vid de naturvetenskapliga och medicinska institutionerna institutionsbibliotek med uppgift att tjäna som handbibliotek för den vid institutionerna bedrivna vetenskapliga forskningen, Under senare år har en viss tendens varit rådande, att litteraturen i de ursprungliga, för större ämnesgrupper gemensamma seminariebiblioteken uppdelats på olika nyskapade institutioner, som därigenom fått karaktären av självständiga forskningscentra. Seminarie- ochinstitutionsbibliotek (1945 års universitetsberedning, VI, 1951, S. 204—216). N.P. Senefelder, A loys (1771—1834), Litografiens Opfinder, S., der var født i Prag, ernærede sig i sine unge Aar som omrejsende Skuespiller og dramatisk Forfatter. Da han havde Vanskeligheder med at faa sine Arbejder udgivet, fik han den Tanke, at han selv vilde fremstille og udgive sine Skrifter. Han gik derfor i Gang med en Række Reproduktionsforsøg, bl.a. med Raderinger af Bogtekster i Kobberplader, indtil han en Dag fandt paa at benytte en særlig Kalksten (Solnhofer-Sten) som Trykform. Han skrev først Teksten med en af ham selv fremstillet Voksfarve, ætsede derefter Stenen med Syre, saaledes at Skriften kom til at staa en Ubetydelighed over de omkringliggende Dele paa Stenen, hvorefter han kunde tage nogenlunde tydelige Aftryk. Lignende Forsøg var dog foretaget af andre før S., og det var først, da han i 1798 fandt paa at overgyde den trykfærdige Sten med Gummivand, saaledes at den skyede Farven paa de med Vand fugtede Steder, at man kan sige, at S. havde opfundet Litografien, som han selv kaldte for kemisk Tryk. I 1799 fik S. af Kurfyrsten af Bayern et Privilegium paa Fremstilling af litografiske Tryksager, 1806 kom han til München, og 1809 blev han Leder af et kartografisk Stentrykkeri dér. S. forsøgte til Stadighed at forbedre sin Trykkemetode og arbejdede ogsaa med andre Opfindelser i den grafiske Branche, saaledes konstruerede han en litografisk Presse, hvori kunde anvendes Metalplader i Stedet for Sten. 1826 fremstillede S. de første Farvetryk i Litografi. I 1818 udsendte han sin berømte »Vollständiges Lehrbuch der Steindruckery« med fremragende litografiske Farvetryk. J. M. Ferschl: Übersicht der Inkunabelsammlung der Lithographie, 1856; C. Wagner: Alois Senehsldes. Sein Leben und Wirken, 1914. E. D.