192 Vandrebogsamlinger Finland. I början av 1900-talet sände studentnationer och folkbildningsorganisationer ut vandringsbibliotek till bygderna, men denna verksamhet upphörde småningom. De lokala kommunala biblioteken upprätthåller ofta filialverksamhet genom att sända små ambulerande boksamlingar till utlåningsstationer. H.K. Norge. Etter amerikansk mønster ble vandreboksamlings-systemet innført i Norge omkring århundreskiftet. Det var statens veivesen som var den første norske institusjon som tok i bruk vandreboksamlinger som ble sendt til forskjellige anlegg. Stortinget bevilget også penger til driften. I 1908 startet Kirkedepartementet »Statens vandreboksamlinger« og fra 1909 fikk tiltaket statsstøtte. Hensikten med tiltaket var å skaffe befolkningen rundt om i »bokfattige« byer og bygder lesestoff. En håper dessuten at disse »bokkassene« kunne bidra til å øke interessen for opprettelse av faste boksamlinger i kommunene. På grunn av den spredte befolkning og de store avstander har vandreboksamlingene hatt stor betydning i Norge, særlig i tiden før de enkelte distrikter fikk sentralbiblioteker. Også i dag er vandreboksamlingene et verdifullt supplement til sentralbibliotekvirksomheten og det er knyttet vandreboksamlingsdepoter til de fleste norske sentralbiblioteker. Organisasjonen »Norges Fiskarlag« driver sin egen vandreboksamlingsvirksomhet på kysten fra Rogaland til Finmark og får statsbidrag til denne virksomhet. Else Granheim. Sverige. Begreppet vandringsbibliotek möter i Sverige först i F.A. Ewerlöfs översättning av Henry Peter Broughams bok »Om folkbildning« (1832). Det talades där om »vandrande bibliotek« (itinerant libraries). Då Per Adam Siljeström 1854 lade fram ett program om »Folkbildning utanför folkskolan«, propagerade han för utsändandet av s. k. »kringvandrande bibliotek«, som enligt hans uppfattning var särskilt betydelsefulla i ett land med långa avstånd som Sverige. Vandringsbiblioteken borde cirkulera mellan socknens olika rotar, varvid en person i varje rote skulle åtaga sig att ombesörja utlåningen till grannarna. Det var emellertid först i början av 1900-talet, som någon egentlig vandringsbiblioteksverksamhet kom til stånd. Pionjärerna var studentföreningarna i Uppsala, Verdandi (från 1902) och Heimdal (från 1906). Efter hand tog en rad institutioner upp vand- ringsbiblioteksverksamhet, bl.a. + »Folkbildningsförbundet« i Stockholm, »Svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran« samt Sveriges storloge av »Godtemplarorden«, Atskilliga bibliotek sände ut vandringsbibliotek, bland dem Stockholms arbetarebibliotek, folkbiblioteket i Luleå etc. Även folkhögskolor använde vandringsbibliotek i sin verksamhet liksom järnvägs- och telegrafstyrelserna samt en rad industriella verk. Inte minst i de norrländska länen förekom tidigt vandringsbibliotek, i många fall bekostade av vederbörande landsting. Också inom skolorna förekom vandringsbibliotek. Sedan 1906 utgick särskilda anslag till anstalter, som förmedlade vandringsbibliotek, Första året utgick 4000 kr. Beloppet höjdes så småningom till 11,000 kronor, som fördelades mellan »Västra Sveriges folkbildningsförbund« i Göteborg, »Centralbyrån för populära vetenskapliga föreläsningar« i Lund, folkbiblioteket i Luleå och »Folkbildningsförbundet« i Stockholm, Bidragen till de tre förstnämnda institutionerna indrogs, då centralbibliotek upprättades i resp. Göteborg, Malmö och Luleå. Enligt en övergångsbestämmelse till 1930 års bibliotekskungörelse skulle bidraget till »Folkbildningsförbundet« upphöra, när central- eller landsbibliotek upprättats i minst 20 län. Detta var förhållandet vid ingången av år 1947 men enligt särskilt medgivande utgick bidrag till förbundet till och med budgetåret 1948/49. Enligt gällande bestämmelser åligger det centralbibliotek att utsända vandringsbibliotek, och för ändamålet skall biblioteket ha ett särskildt bokbestånd, vandringsbiblioteksförrådet, Vandringsbibliotek i sin ursprungliga form, lådor med 30—40 band, har under senare år minskat starkt i antal. Deras roll har i betydande omfattning övertagits av bokdepositioner genom bokbilar och bokbåtar. Förutom vid central- och landsbiblioteken förekommer vandringsbiblioteksverksamhet vid bl.a. → Svenska sjömansbiblioteket och → Tornedalens bibliotek. Under andra världskriget förckom en livlig vandringsbiblioteksverksamhet vid de militära förbanden, organiserad genom → försvarsstabens fältbibliotek. Litterärt har vandringsbiblioteken behandlats av Vilhelm Moberg i »Sänkt sedebe- tyg«. Valfrid Palmgren: Förslag angående de åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för främjande af det allmänna biblioteksväsendet i Sverige, 1911; K. Tynell: Folkbiblioteken i Sverige, 1931. B.H.