Wiborg — Vicentino 503 na och Stagnelius m.m. Han utgav 1828 i häften en »Svensk bibliographi eller allmän förteckning öfver utkomma böcker, gravurer, chartor, lithographier och musikalier«, I.A. Bonnier & A. Hånell: Anteckningar om svenska bokkandlare intill år 1935, II, 1935. N. P. Viborgs gymnasietryckeri anlades 1689 (kungl. privilegium 1688) av biskop Petrus → Bång på egen bekostnad och underhölls därefter med årliga bidrag av stiftets prästerskap. Officinen förestods av Daniel → Medelplan 1689—93, av Matthias Syngman 1694—97 och av dennes änka 1697—1704; av den siste boktryckaren, Thomas Abbor, äro blott ett par tryck från 1708—09 kända. Tryckeriet förstördes eller bortfördes, då Viborg efter en lång och hård belägring 1710 erövrades av ryssarna. Produktionen omfattade bl. a. läroböcker, orationer, program, religiösa skrifter och personskrifter; det största arbetet var Bångs »Chronologia sacra«, tryckt 1694 av Syngman. C:a 85 tryck äro kända, men antalet har med säkerhet varit större. Viborgstrycken höra till de största sällsyntheterna inom finländsk bibliografi. F. W. Pipping: Bidrag till en historia om gymnasii boktryckeriet i Wiborg (Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk 4, 1859); T. Melander: Några tillägg till Viborgstryckens bibliografi (Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, XXIV, 1938); C.-R. Gardberg: Boktrycket i Finland intill freden i Nystad, 1948. C.R. G. Viborgs stadsbibliotek. Viborgs bibliotekshistoria är särskilt händelserik. 1806 grundades på initiativ av stadens övervägande tyskspråkiga ämbetsmän och borgare ett slags läsesällskap, som fick namnet Viborgs stadsbibliotek och var avsett att tillhöra staden, 1841 grundades ett s.k. svenskt-finskt bibliotek med övervägande svenskspråkiga böcker och 1846 grundade den som förkämpe för biblioteksidén kände autodidakten Juho + Pynninen ett finskspråkigt bibliotek. På initiativ av magistraten förenades biblioteken 1861 och kommunen övertog småningom ansvaret för det gemensamma stadsbiblioteket. Flera andra bibliotek och läsesalar grundades emellertid ännu på 1870-talet, tills 1877 en nyreglering åter företogs, denna gång så, att verksamheten uppdelades i ett stadsbibliotek och ett folkbibliotek. Dessa sammanslogs definitivt 1910. Biblioteket fick 1919 begränsad rätt till pliktexemplar. Efter det staden efter kommerserådet Juho Lallukkas änka Maria Lallukka fått en stor donation uppfördes 1935 en ny biblioteksbyggnad, ritad av Alvar Aalto. Denna bygg- nad som visat vägen för en ny biblioteksarkitektur har blivit känd långt utöver landets gränser, men 1944 förstördes den genom bombning i krigets slutskede och har sedan dess varit en ruin, Viborgs stad tillhör efter fredsfördraget inte mera Finland, Ar 1959 har Sovjet-myndigheterna begynt uppföra biblioteksbyggnaden på nytt. Viipurin kaupungin kirjasto, 1935; S. H irn: Viipurin kaupunginkirjaston vaiheet (Viborgs stadsbiblioteks hävder) (Kirjastolehti LII, 1959). H.K. Vicaire, Georges (1853—1921), fransk Bibliotekar og Boghistoriker. Knyttede som ung et varigt Venskab med den berømte Bogsamler, Baron Pichon, som skaffede ham Indpas i bibliofile Kredse i Frankrig. V. var i en Aarrække ansat ved Arsenalbiblioteket, ligesom han var Leder af det af Charles Spoelberch de Lovenjouls bekendte Privatbibliotek i Chantilly. V.s Hovedværk er den fortrinlige »Manuel de l'amateur de livre de 19e siècle«, I— VII + Tables des ouvrages cités, 1894—1920. V. udgav desuden bl. a. »Bibliographie gastronomique«, 1890, og fra 1896 til sin Død redigerede han »Bulletin du bibliophile«. G. Hanotaux: Georges Vicaire (Bulletin du n bliophile, Nouv. Série, I, 1922). P.B. Vicentino, Ludovico eller Ludovico degli Arrighi (0o. 1500), italiensk Skrivemester. Kom o. 1510 fra Venezia til det pavelige Kancelli i Rom som Skriver. 1517 fuldførte han et Pragthaandskrift af Aristoteles’ Etik (nu i Universitetsbiblioteket i Amsterdam) og her træffer man hans særlige Kursiv, Cancellaresca formata. 1520 kalligraferede V. et andet fornemt Haandskrift, Missale Romanum, og anvendte her Antikva og gotisk Rotunda. V.s Berømmelse som en af Renæssancens bedste → Skrivemestre hidrører imidlertid fra hans »La Operina di Ludouico Vicentino, da imparare di scriuere littera Cancellarescha«, der er den første Forskriftsbog beregnet for ikkeprofessionelle Skrivere; den opnaaede en enestaaende Udbredelse og dannede Epoke i Skrivekunstens Historie. Bogen er skrevet med Cancellaresca corsiva og trykt fra Stokke skaaret af Maleren og Xylografen Ugo da Carpi. 1523 udsendte V. sin anden Skrivebog: »Il modo de temperare le Penne Con le uarie Sorti de littere ordinato«, hvori han foruden Antikva anvender en Række andre Bogstavformer. V.s to Skrivebøger blev senere udgivet samlet og udkom i Løbet af en Menneskealder i ikke mindre end 16 Oplag.