Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SKALTIDEN
25
— Ja, han är ute. Han och Danke och
Johan.
— Han är ju duktin, säg dom.
— Bara blott han inte är för duktin!
— Det får du fäll si, sa gubben leende och
fortsatte.
Men skäljägarne släpade båten öfver landlia till
vre, höggo mäthål i blåisen, som började där, och
sköto ut, togo sats och sprungo. Så var det att löpa
fjärd efter fjärd, och drogen dansade efter som en
jolle.
Kusten blånade mer och mer i fjärran. Skären
lågo spridda, och horisonten stod som en mörk
skogsrand vid slutet af en slätt. Mellan den och
jägarna lågo skälar i ro och solade sig.
Pär-Erik sköt den första. Han satte in kulan i
halsen, och skälen rörde inte en tass. Den vickade
till helt litet och var sedan stilla.
När Pär-Erik reste sig från granskningen, såg
han sig omkring och sade:
— Finns det mycket skäl på isen i dag? Det
är fögan bäst, han håll sig nere, då jag är ute.
— Hur mång tänk du skjute då? sa Danke.
— Om jag lägg tie, vill du dra hem dom då?
— Jag har nå par själf kanske.
— Hör I, pojkar! Ska vi ha vä oss så månge
skälskinn hem, så ingen i hamna ha sitt så månge
förr?
— Äsch det bare går, sa Johan.
Pär-Erik var färdig med en plan.
Landlia = fasta landisen; Vre = fasta landisens
ytterkant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
