Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jan ågrens giftermål 141
— Det är inte jag, som makten hafver i
vädret.
— Men, sade Lina och knöt högra handen, jag
tror rakt, att du ber om nättren till Vår Herre eller
Fan, att det ska bli stormen hvarje dag, så att vi
int kan komma till prästen.
Jan Ågren skrattade.
— Tror du Vår Herre eller Fan bryr sig om,
hvad en fattig fiskare ber om!
— Du få fäll si, hvem som rår till det sista!
sade Lina, vände och gick genom gistvallen nerför
hamnen.
När Jan Ågren sett henne försvinna om Hardins
knut, gick han långsamt ner till skullen, där det
var svalt och de gula solfläckarna vajade kring
timmerväggarna, rullade in sig i fallen, lade sig
på rygg, slöt ögonen under mösskärmen och tänkte.
Sommarn genom hade han tänkt, här i
sängen, ute på sjön, vid spisen, vid läkningen, i
bindningen, på slåttern, i skogen.
Lina var ju ändå en arbetsmänniska. Hon ville
ha händerna fulla af möda. Det skulle ropas och
stojas kring henne. Hon skulle kommendera alla
och vara bas i huset, öfver drängar och pigor, ty
sådana önskade hon; skulle ha nycklarna och
pän-gama om hand och sätta allt i gång.
Flickan, som hon hade med Jan Ågren band
henne till honom med en känsla af nödvändighet.
Hon ville inte skällas kona, som gick ogift med ungar
efter sig. Ville inte komma som mor åt en annans
barn till någon karl. Att hon fått ungen var i
mycket hennes eget fel, då hon på ett slags trots eggat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
