Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 jan ågrens giftermål
honoin, men han var henne likgiltig som annat
än medel till barn och husmodermakt.
Detta visste Jan Ågren.
Det hade varit process mellan kontrahenterna.
Jan hade tänkt svära sig fri men förnummit
gudsrösten i sitt fega hjärta och vidgått. De hade farit
hem från tinget till synes försonade. Det var en
vårkväll, första blommorna hade kommit, och jorden
ångade. De hade talats vid i båten på hemfärden,
hade plötsligt tyckt synd om hvarandra, de hade
druckit något i lag ur hans brännvinsflaska, det
hade kommit till ömsinthet, och slutligen, när de
hunno till hamns i den kalla natten, hade de gått
upp på skullen och blifvit där tillsammans.
Den dagen och natten gjorde slut på alla
möjligheter för honom att bli fri. När hon följande
dag kujonerade honom, så att alla hörde det, och
berättade, att han vidgått, ångrade han. Men det
var för sent.
Och nu hade det lyst ut.
Tänkte Jan Ågren nu, ett och ett halft år
därefter:
— Det är bara två saker att välja på. Antingen
får jag kasta mig i sjön, eller så får jag dras med
henne i hela lifvet. Något annat finns inte.
Hoppade han i sjön, skulle alla glada stunder,
han tänkt sig skola få i lifvet, bli omöjliga. Och
öfver hans namn skulle hon och ungen ösa
förbannelse, och hans minne skulle bli skändadt i hamn
intill många led.
Men å andra sidan sidan kunde också hända,
att hon spelade honom så många helvetesspratt,
att han blef olycklig för all tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
