Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145 jan ågrens giftermål
— Tack ska I ha.
Jan hade gått ner i boden och ordnat med
båten, sett till, att segel och matask och åror och
roder funnos där. En fäll låg hoprullad på flakan.
Han ställde sig sedan längst ut på
utbryg-gan och såg öfver hamnen.
Ingenstans syntes ett ljus. Bodarna voro som
skuggor eller som jättestenblock nere vid stranden,
båtstängerna hängde ut som nerböjda kvistar eller
grässtrån öfver vattnet, där de bleknade stjärnorna
speglades och liknade prästkragar flytande på
dyningarna.
Luften var ännu fylld af mörker, men rundt
horisonten hvitnade morgonen, och det kändes, som
lyftes något tungt och obeskrifligt från hamnen helt
stilla. Jan visste, att alla hans vänner och släktingar,
pojkar och jäntor, gamla och unga, nu lågo i sömn
rundtom i stugorna. Erik Hardin och Simon
Locknéus skulle följa till lands. Skulle de ej komma
snart? Det ljusnade allt mer, och morgonvinden
svartnade i fläckar här och hvar på sundet.
Det hördes steg på bryggan, och när Jan såg
upp, stod Lina där.
— Är det du, Jan? sade hon.
— Ja.
— Hvad gör du?
— Ordna med båten.
Hon gick fram och tog hans hand.
— Minns du, att vi stod här på bryggan för
tri år sen, nu om hösten ?
— Ja.
— Du hade fridd till mej länge då. Du sa,
Fiskare. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
