Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 4. Örnsköldsvik—Härnösand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
LUDVIG .NORDSTRÖM
§ 5.
Då jag rymde.
Här ute på utsidan av ön, på sydspetsen, ligger Lungö fyr.
Nyåret 190(3, efter min vistelse som fiskardräng på Ulvön och
då jag slutat min ordinarie journalisttjänstgöring, åtminstone tills
vidare, och, gubevars, skulle bli "författare", gav jag mig ut till
denna fyr för att ligga där i fullkomlig avskildhet och skriva på
en bok. Jag hade hela havet framför mig, det sjasade och
böljade i den disiga solen, med krossis i spektrums alla färger,
och när fyren tändes, bländades sjöfågeln, flög med dunsar mot
lanterninens rutor och föll bedövad ner på de snöiga klipporna.
Jag hade ett litet, kallt rum. Det skulle jag kanske kunnat
klara, men snart upptäckte jag en annan sak, som visade sig
omöjlig, och det var fyrmästarns kolossala fru. Jag fick inte vara
i fred fem minuter i sträck, hon stod som limmad i dörren och
skulle prata. Folk ute på ensamma stationer bli ju ofta konstiga,
och när jag så upptäckte den grånade fyrmästarn på vakt med
bössa i hand, då började det hela verka mystiskt.
Så kom jag, uppe i fyren, i samtal med fyrlärlingen, och ban
började viska. Och ruska på huvut.
— Näe, sa han till sist, jag har vari på sjön, och det tyckte
jag va besvärligt, därför börja jag här, men nu är det jag, som
sticker i väg härifrån, för nu ha jag fått igen inskrivningsboken,
först ville gubben inte ge tillbaka den, men nu sticker jag i natt.
— Då följer jag med! sa jag. För här kan jag inte stanna.
— Det kan ingen! sa han. Här vet man inte, hur det slutar.
Så skyllde jag på, att jag måste in till stån över en dag för
att hämta lite grejor, och klockan tre på natten stucko lärlingen
och jag i väg med sparkstötting i blekt, disigt månsken, passerade
just över den här platsen, skulle jag tro, gingo över
Ångermanälvens snötäckta is, klättrade uppför Juviks-backarna här
mittemot på Vägnö-landet, gingo över Vägnö-skogen, kommo ner på
Norra Sundets is ungefär vid Önskans källa och hade då bara det
isflaket, om en knapp halvmil, skulle jag tro, att passera. Solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
