Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 7. Hudiksvall—Öregrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 I.
LUDVIG NORDSTRÖM
Han hade haft en kamrat i sällskap, som virvlat bort neråt
havsytan, nu kom även han upp, och med ens bredde båda ut vingarna
och togo en vid, snabb, majestätisk stigning och försvunno
suveränt och likgiltigt upp i de bländvita molnen.
När jag såg detta skådespel, mindes jag en isig men solig
höstdag i Grisslehamn år 1907.
Albert och jag kommo ungefär vid l-tiden gående vägen från
samhället bort mot ångbåtsbryggan, vi skulle antagligen ta en
liten rundpromenad, fast det inte precis var Alberts förtjusning,
och så ge oss upp till "yxlografen". Det var söndag och riktigt
högmässotrist i luften. För det sitter ju faktiskt i en sen skoltiden,
att det är något galet att vara ute under gudstjänsten, så man
känner sig lumpig, vartill på den tiden stundom bidrog, att
lördagen omärkligt blivit söndag med allt vad det innebar. Jag
förmodar, att det var så den söndan. Vi sa inte mycket.
Jag tittar upp mot den isblå rymden, som verkade oändligt hög
den dagen, något måtte ha oroat mig, fast jag ej kunnat medvetet
notera, vad det var, och vad får jag se? Himlen full av väldiga
fåglar, väl ett 30-tal och på låg höjd dessutom, så att man såg
dem fullkomligt tydligt. Vi stannade alldeles slagna, vi förstodo
till en början inte, vad det var. Men till sist enades vi om, att det
var fiskgjusar.
De voro fullkomligt likgiltiga för allting under sig, svävade med
långsamma vingslag i oordnad grupp med kurs närmast, som jag
nu minns den, nord till ost, alltså utåt hav och skärgård. De hade
ingen brådska, de lyste i det vassa höstsolskenet, ja, de föreföllo
i sin vildgula färgskiftning nästan genomskinliga som ambra eller
bärnsten, det kändes, som om man överrumplats av en
fiende-spanartrupp och varit ovaksam, det var en blandning i känslan av
skräck, skamsenhet och vild förtjusning och — avund. Så suveränt
gledo de fram!
Samma suveränitet hade jag nu sett.
Och jag hade en annan gång sett en av dessa gossar i aktion.
Det var på utsidan av Gräsön, inne i en vassvik, en solig sensorn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
