Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fl 4
DEN FÖRSTE
sågställarens lilla kammare, och när han slutit
dörren bakom sig och låst den, brast den starke
mannen i gråt. Han knäböjde vid stolen och lade
hufvut i sina händer och sjönk i en ordlös bön till
den öfvermäktige oändlige Gud, som fört honom
till detta verk.
Han kände sig som den kvällen för fyrtio år
sedan, då han legat i bön på bodskullens
stockgolf i Öbacka och i en andesyn sett framtiden för
sig — nu stod han vid målet, och han var icke
rikare ändå.
Men han var värd, icke ens den oändlige guden
kunde få mer än några minuter af hans upptagna
tid; han återvände till sina gäster och förde dem
tillbaka upp till herrgården.
Den dagen smällde champagnekorkarna på
Äbord, och den röda bourgognen strömmade,
solen tindrade i det rhenska vinet, och kring bordet
ljöd musiken af klingande glas; och när gästerna
lämnade bordet, skeno de som glödande
koppargudar!
Fru Edin sade till fru Hökert och fru Lithner:
Snart räknas vi inte längre! sade hon. Jag
minns väl, när jag sist var här, det är nu fjorton
eller femton år sen, då var det bara Edin och jag,
som voro bjudna, Lomark invigde sitt första fartyg,
och inte voro flyglarna tillbyggda då, inte var det
så kungligt som nu, och inte en främling fanns
efter älfven. Edin var stark och frisk då för tiden,
och den gången blef han rysligt full, minns jag.
Men nu! Herregud, hvad man blir gammal!
Ja tro, hvad det är för slags människor, alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
