Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRSTA HJÄRNAN
1-27
sen. Han var en lidelsefull, häftig, hänsynslös
människa, och han hade fattat ett slags kärlek till denna
fröken Göhle. Men ärelysten som han var hade
han förmått att hemlighålla denna sin kärlek och
arbetade febrilt att skapa sig en ställning framför
alla andra. Och han hatade i Franz Twieselmann
den, som stod honom i vägen för denna kvinna och
denna ställning.
Han blef nu den, som berättade malheuren
för fröken Göhle.
Men då han berättat historien till slut och
upphäfde ett gällt hånskratt, reste sig fröken Göhle
utan ett ord och gick sin väg.
I det ögonblicket anade hon genom
kontrastverkan, att i Franz Twieselmann låg det frö, ur
hvilket framtidens träd skulle växa, och i stället för
att väcka hennes löje hade Mathias Claussen väckt
hennes intresse för Franz Twieselmann, icke sådan
han nu var men som hon instinktivt anade, att
han en gång skulle bli.
Men om allt detta visste Franz Twieselmann
intet. Han visste inte, att man skrattade åt honom
rundt hela ådalen och inte att fröken Göhle fått
reda på historien, och historien själf hade han
glömt, och Nordstrand hade hans goda hjärta
förlåtit.
Nu ville emellertid ödet, att gubben
Smitt-henner, hans medhjälpare, var en sådan människa,
hvars öra var känsligt som en rökhuf för vind och
hviskningar, och hvad det nu var för fågel i
skogen, som kvittrat, alltnog, en vacker dag sade han
till Franz Twieselmann:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
