Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
SPINDEL FEJDEN
gård med skogen skrapande ända in på knuten ocji
inte en människovärdig bostad på miltal? Ocji med
bönder omkring mig, som bo i låga grå kojor
som kulor för vilda djur? Herregud, gosse! Jag
kväfdes, jag blef galen, och jag hatade Sibirien.
Jag hatade Sibirien, så länge jag var där, jag
hatar det, så länge jag kan andas, jag hatar dessa
människor utaf is, utan hjärta, utan blod, utan
själ...
Gubben tappade andan och stötte käppen i
golfvet.
Här. Söderut. Bland människor. Här skulle
jag — ha — blifvit — nånting. Men där. Ha!
skrek gubben och lyfte händerna.
Dessa satans bönder. De tego och stirrade på
mig. De svarade inte på mina ord. De hånlogo
mig i ansiktet och släpade sig i väg, och jag visste
— jag — förstod — jag såg — att, om jag gett ett
sådant vilddjur den spark han var värd, den spark
jag från barndomen var van att spendera på en
bonde, så hade jag helt enkelt blifvit skjuten.
Men — det kom en vår, och bönderna
tredska-des. De förbjödo flottningen i ån. Ån gick mellan
sjön och älfven. Ån var deras, men sjön var
bolagets. Nå, tänkte jag, jag skall lära dessa herrar
bönder, hvad vi här söderut mena med en
herrekarl. Alltså fällde jag dammluckorna, som ledde
ner till deras kvarnar och lät vattnet samlas,
vårfloden störtade på, och sjön steg. Och då
förstår du, gosse, att när sjön hotade att svämma
öfver — då öppnade jag dammluckorna och, pang,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
