Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
DEN FÖRSTE ARFTAGAREN
djuren stodo i grupper och hängde hufvudena, då
de inte sträckte nosen mot himlen i en förtviflad
råmning.
Och sen veckor hvilade denna hetta och denna
brandrök öfver ådalen, rundtom brann skogen,
luften tycktes fylld af prassel och ömkligt pip och
ett sådant gnissel, som då två kvistar långsamt
gnida mot hvarann; och älfven flöt röd och
skinande som olja ner mot hafvet; när ångarna satte
den i vägning, gledo vågorna långsamt in till
stränderna och dogo bort vanmäktigt, och luften var
som en svettig hud på ett väsen, som tryckte sig
mot de arma människorna och fyllde dem med en
oerhörd fasa.
Ty af fasa voro alla uppfyllda. När
kyrkklockorna ringde, gräto de gamle, och, kvällarnas
starka eldsken, som flammade i timtal, påminde
dem om jordens undergång.
Denna morgon var alla andra lik, solen hängde
som en röd lanterna med sotigt glas, och luften
brände, allt var hemskt stilla.
Och klockan var half åtta.
På bron till Åbords gamla herrgård stodo tre
gossar barhufvade och nästan nakna, de blankade
sina stöflar, deras ögon voro djupa och vattenklara
efter nattens sömn, deras bleka hy var späd och
fin, och när de gäspade, föll deras långa svarta
hår ner öfver ansiktet.
Det var gamle Olof Lomarks tre sonsöner,
Filip, Erik och Torsten.
De blankade och blankade, och svetten rann i
hettan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
