Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
CALIBAN
Vi är öfverfallin... ropade en af finnarna och
började springa.
Men Häggdahl skyndade fram och slog honom
ett slag öfver ansiktet.
Djäflar... tjöt den slagne.
Och innan man visste ordet af, hördes
Häggdahl ropa:
Sticks du, din satan!
Och han gaf finnen en spark i skrefvet, och
finnen rullade omkull och skrek ur vrålande lungor,
så att nödropen vidgade sig och flögo ut öfver
isen och stränderna och lyfte sig mot himlen.
Se opp, pojkar, dom ha dragit knif, jag är
stucken! skrek Häggdahl och baddade snö på sin
hals, som blödde ymnigt af knifhugget.
Men nu hade det blifvit tyst, det hördes bara,
hur snön frasade om fötterna och de tomma ljuden,
då slagen föllo.
Selahn hade med sin urdruckna
brännvinsliter smugit fram bakom gubben, och han måttade,
blundade och dref till. Då han öppnade ögonen,
såg han gubben sträcka armarna framför sig, knäa
som utför en afgrund och med ett stönande sjunka
ner i snön.
Selahn stod där med flaskhalsen kvar i näfven,
litern hade krossats under slaget.
Alla hade glömt hvarann, glömt sig själfva,
glömt Åbord, glömt lif och död, de sväfvade i
evighetens natt; och finnarna lågo sönderslagna
och medvetslösa i snön, då Frans Getings gälla
och varnande röst hördes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
