Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antisemiter i Bromma. Sådana som höll sig med
Hammaren. De hade bildat väpnade grupper under ledning av
några underofficerare. Det var Caj som kom på dem.
Han låtsade sig vara nassig och sympatisör för att
kunna infiltrera dem. Det var modigt gjort och jag
beundrade honom för det. Han kartlade dem. Sedan gav han
materialet till Trots Allt. Något publicerades och den
väpnade gruppen revs upp.
Men Bromma var dock inte Östermalm.
– Du räddade livet åt mig, sade Dagny när vi träffats.
Jag hade börjat tro att alla svenskar var antisemiter.
Det var så sent som våren 1946. Hon var sexton och
så rasande vacker att hon var som ett klubbslag i
huvudet på mig. Lyrik läste hon och konst kunde hon för
hennes far var konstsamlare. Rolig därtill. Men hon
gick i Wallin-Ahlinska gymnasiet, en fin skola för
bildad övre medelklass. En med de mest ädla liberala
traditioner, grundad av Anders Fryxell och Johan Olof
Wallin 1831. Men provokativt vacker var hon och
medveten om sin begåvning; beredd att spela ut det ena
som det andra. Provocerande alltså. Flickorna, mindre
vackra och långt ifrån så bildade skrek därför judehora
efter henne. Kriget var över. Hitler var död men de
finniga flickorna i klassen hennes var ännu alla små
otäcka borgarsvenska antisemiter som skällde henne
för judehora. Jag blev så in i helvete förbannad när
Dagny berättade det.
Sådan var i vart fall inte stämningen i Bromma.
Minst av allt i de kretsar jag tillhörde. Inte 1946 och
inte 1942. Bland flickorna var Dagny ju inte den enda
judinnan heller. För att inte tala om Lydia och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
