Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blicken också. Vänsterögats närsynthet borde
korrigeras med viljan. Delvis lyckades det. I vart fall hade jag
vant mig vid att se utan glasögon, läsa med vänster öga
och se ut med höger. Fast i läkarundersökningar där
det gällde att läsa bokstäver på håll var synen
naturligtvis dålig.
Detta med öga och knä framhöll jag vid
mönstringen på våren men jag slapp inte; jag blev malaj i stället.
Hangarsopare på F8 i Barkarby.
När jag skulle mönstra menade jag att min tid var
knapp. Det var så mycket jag skulle hinna skriva. Resa
mer måste jag. Nic ansåg också att det var viktigare att
jag skrev. Vapen borde jag inte syssla med. Hon
menade att jag måste ta ansvar för min verkliga uppgift i
livet. Hon trodde också att jag nog skulle komma i bråk.
Jag överreagerade på tryck, ansåg hon. Det skrev hon i
ett intyg hon gav mig. Själv berättade jag vid
mönstringen att jag var med i Sverges Kommunistiska
Ungdomsförbund och – lade jag till fast det inte var riktigt
riktigt – Norges Kommunistiska Ungdomsförbund.
Med ögat, knäet, Nics papper och det att jag låtit dem
veta att jag var kommunist borde de stryka mig redan
vid mönstringen, tyckte jag. Fast det var att söka smita,
det visste jag och skämdes för trots allt. Och de släppte
mig inte. Jag blev flygsoldat med marktjänst.
Men inte riktigt ändå. Major Malcolm Hamilton
kallade in mig till sig den dag jag ryckte in. Han ville
diskutera hur jag såg på de hemliga ententeavtalen om
Turkiets delning av 1915. De Lenin lät publicera. Han
ville veta. Nå, dem kände jag. Det var ju genom att som
fjortonåring läsa den lilla bok Bonniers gav ut 1918 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
