Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annat. Men om de är mina eller inte vet jag inte. Hur
kan man veta det. Kvinnor lägger sig på rygg med
första bästa. De barnen bär mitt namn men de skriver i
vart fall inte till mig. De gjorde det inte ens under
kriget. Jag kunde vara död sedan fyrtio år for all they
care.
– Livet är skit. Man sliter och har sig och blir kär i en
snygg irländsk gal och gifter sig och jag skaffade henne
ett fint hem och så kom jag hem oförhappandes en
eftermiddag och då ligger hon där med benen i vädret
och blir knullad av hissboyen, en stor svart neger. Så
tog det äktenskapet slut och jag lämnade New York
och tog mig till Chicago. Det var goda tider då och jag
hade en del kontakter så jag fick jobb rätt snart. Men
kärleken den var över. Sedan köpte jag vad jag
behövde. Kontant betalt och garanterad kvalitet. Men det är
över det med. Nu sitter jag här. I Staterna finns
ingenting för mig och i Sverige finns ingen kvar som längre
ens minns vem jag var när jag stack därifrån just som
det förra kriget tog slut och den första kvinna jag då
gift mig med och försörjt och hållit med våning och
hembiträde och haft ett barn med hittat en annan.
Till Burma kommer jag aldrig mer och heller inte till
Mexiko där jag satt i en förbannad liten håla utanför
Zacatecas under det sista kriget. Nu är det bara här de
vill ha mig.
– Men Chicago var en djävla stad för tjugo år sedan.
Vilka klubbar! Negresser som sjöng riktiga kåtsånger.
Han lutade sig bakåt och sjöng blått men med
skrovligt sprucken röst:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
