Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utländske älskare som gjort sig av med henne efter
begagnandet. Inte undra på att den förtvivlade och
uppriktigt älskande Nezmanov körde kniven i henne.
Inte bara Elsies far utan även den ryska kritiken
både i Sovjet och i emigrationen hade angripit
Pantelejmon Romanov för vulgaritet och alltför explicita
sexuella skildringar. På trettiotalet var hans tid förbi.
Död var han nu sedan tio år. På väg att raderas bort
från litteraturhistorien.
Hur den boken kunnat få mig att se det stora som
skedde i Moskva mot slutet av tjugotalet begriper jag
inte. Den var ju, precis som kritiken då sade, ett
avslöjande av den efterrevolutionära tidens mörka sida.
Dock tycker jag mycket om den. Även nu. Och om
Tamara är ett fnask så är hon samtidigt en flicka som
ville bli fri, ett kvinnoöde som griper mig. Och det var
den boken som gjorde mig till kommunist. Fast sedan
läste jag mycket ryskt hösten 1942 och våren 1943. Inte
bara klassikerna – Gogol, Gontjarov och Herzen
älskade jag men Dostojevskij avskydde jag – utan just de
moderna. Gorkij förstås, Isaak Babel, Vera Inber och
Aleksandra Kollontaj – Arbetsbiens kärlek – liksom Ilja
Ehrenburg. Men det var som Kostia i Nikolaj Ognjevs
Das Tagebuch des Schülers Kostja Rjabzew,
Aufzeichnungen eines Fünfzehnjährigen jag levde i
december 1942. Vad adjunkt Lindmark än menade om
min tyska; läsa böcker räckte den till!
Kostia levde som jag skulle velat leva i en skola som
jag skulle velat gått i. Vi var lika gamla. För honom var
revolutionen och inbördeskriget knappt över. Skolan
var fri, friare än vad Lincoln school varit för mig i New
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
