Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varmt. Jag var naken under överlakanet.
– Alex sover, sade hon. Jag kan inte få liv i honom.
Det var mer än ett år sedan hon hade varit analytiker
och jag analysand. Vi var vänner bara nu. Helt vanligt.
– Jag är en god älskarinna, sade hon sedan.
Men jag svarade inte. Det vore fel. Men inte för att
det var tabu. Hösten 1945 i Oslo hade jag fantiserat
kring henne ibland om nätterna hade jag upptäckt.
Men det hörde till. Överföring. Men det var inte rätt i
alla fall. Blev inte ens rätt som fantasi. Det var fel för att
jag egentligen inte kände för henne på det sättet. Jag
såg på henne. Hon rökte. Långt munstycke.
– Vissa patienter blir så störda om jag har
nikotingula fingrar. De är så moraliska om mig, hade hon sagt.
Det var hennes mun. Och det att hon var en hel
generation äldre. Hon var ju fyrtiotvå år. Fast det var inte
avgörande. Utan för att hon på något sätt var något
annat än en vanlig människa. Som om hon aldrig varit
riktigt riktig för mig. En romanfigur. Det var ju i
böckerna jag först mött henne. Då när jag var fjorton,
femton år och läste Hoels Syndere i sommersol och En dag
i oktober. Den nya kvinnan. När jag första gången
träffade henne i Göteborg i maj 1945 var det nästan som
om jag mött min tidiga ungdoms Lorna Doone. Då var
hon ännu en trettionioårig Caroline Schweigaard
Nicolaysen Hoel Waal som kallade sig Nic men var
Evelyne. En fjortonåringens drömda flicka. Det sade jag
henne aldrig när jag var i Oslo. Det var mycket jag inte
sade henne. Men när hon nu satt där i sin lätta
sommarklänning och jag försökte tänka på henne som kön
såg jag också något annat. Hennes läppar. Så hade jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
