Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att allting går juste till. Gentemot Nic fanns inte tabu.
– Vad tänker du på, sade Annika.
– Inget speciellt, sade jag.
När hon gått tillbaka till sina vänner satt jag kvar
med vinet en stund. Naturligtvis hade det varit bäst för
alla om Alva rest till Bryssel med sin belgiske socialist
och Gunnar gift sig med Annika. Familjen hade
kanske blivit alldeles vanlig då.
Annika försökte verkligen hjälpa mig finna ett
engagemang åt Maxine. Men det gick inte. Tillslut måste
jag skriva Maxine att jag misslyckats. Hon svarade och
berättade att då jag inte lyckats måste hon följa den
lilla orkestern till Italien, till Florens.
– Nevermore!
Detta med Maxine hade varit flykt. Det hade jag ju
vetat hela tiden. Hon hade sin Franz också. Tönt!
När jag fick brevet visste jag att 1947 verkligen var
över. Jag lämnade les Feuillantines och gick ner i
staden. Drev längs kajerna. Försökte vara alldeles tomt
blank i medvetandet. Ingenting tänka. Men nu när jag
inte längre kunde planera för Maxine kunde jag inte
heller längre hålla tillbaka detta med Birgit. Hela det
år som gått sedan hon gjorde slut med mig hade varit
rätt uselt. Med tjejer som Raija och Trollet och andra
jag inte vill tänka på. Och fylla.
Historien med Birgit hade jag skött illa. Jag hade
uppträtt dåligt. Kåt var jag på henne, det sade jag också
stup i kvarten. Men jag sade henne inte klart och
tydligt att jag faktiskt älskade henne så mycket så det
gjorde ont i mig. När jag såg ut genom det lilla fönstret i
kammaren och fick syn på henne när hon stod nere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
