Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag gick helt sönder inombords då när jag fick det
brevet. Sedan söp jag från det jag vaknade till dess jag
stöp. Söp mig redlös dygn efter dygn i tre veckor.
Ja, vad kunde jag annat göra? Söka upp henne? Säga
att jag ångrade mig. Att jag varit ett råskinn och en
fähund av dumhet om jag nu ens varit rå och fäaktig
vilket jag inte tyckte utan bara försökt vara ärlig. Hon var
samman med Svenolov nu. Lycklig dessutom sade
hon. Och han. Det var därför jag hade hållit mig i mitt
skyddsrum i somras och inte åkt med ner till Urshult
där Sten hade sitt torp. Men Dag hade åkt med. Där
målade Sten och Svenolov den sommaren. Men
Svenolov hade Birgit med sig ned. Han målade av henne
sittande på en småländsk sommaräng med alla
blommor runt sig. Vackert. Romantiskt. Kärleksfullt. Hon
stod modell för honom också. Fy fan. Jag hade sett det
hela när han kom upp. Det var mycket bra som måleri.
Bra porträtt också. Fångade hållningen, rörelsen,
kroppsspråket. Men inte kunde jag söka upp Birgit
mer inte. Inte på det sättet. Som kamrat, men det var
något annat.
Jag stod nu på Mont Blanc-kajen och såg på den stora
springbrunnen på andra sidan, den väldiga
vattenpelaren som reste sig ur piren och tog så fram Bessie att
sjunga After you’ve gone. Den skivan hade jag gett
Birgit efter det hon sagt mig vem jag egentligen var och
varför vi aldrig skulle ses mer, i varje fall inte överlagt.
Mycket av vad hon sade redan den gången förra
våren var nog riktigt, det menade jag också då. Man
måste kunna tåla att se sig själv i nacken. Hon sade som
sant var menar jag nu ett år senare. Men det gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
