Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pekfingersvals. Ty så skrev alla riktiga amerikanska journalister.
Det hade jag sett på film. Inte heller kunde jag stava,
min barndoms ordblindhet var fortfarande
besvärande. Fast också den kunde jag behandla som en
amerikan, genom att alltid ha ordlistan på bordet bredvid
mig. Dessutom gjorde ordblindheten att jag skrev
bättre än de andra; det var med den som
parallellspråkigheten. Också ordblindheten tvang mig att tänka på
orden, se efter noga på ett sätt de andra inte behövde.
Vrida på orden. Ta i dem. Flytta omkring dem.
I skolan var jag naturligtvis underkänd också i
modersmål. Hur kunde jag vara annat? Jag hade läst mer
svensk litteratur och långt mer världslitteratur än
någon av de lärare som ständigt underkände mig. Det
visste jag ju. Det sade jag dem också. Skulle någon av
dem kunna tycka att något enda ord av vad jag skrev
eller skulle komma att skriva vore berömligt? Inte! Det
ville jag inte. Det vore intellektuellt tidelag.
Skolan hörde överhuvudtaget inte till mitt liv. En
straffanstalt där ungdomar skulle tvingas ta sitt förnuft
till fånga för att omvandlas till de eländiga och andligt
förkrympta medelfigurer som befolkade Bromma.
Inte jag!
Jag gick då våren 1943 andra året i realskolans 24.
Dessförinnan hade jag gått två år i 14 och med nöd och
näppe flyttats upp. Men redan när jag kom från
Amerika hade jag hamnat i 14 bara för att jag prövat till 24
men missat. Nu skulle jag köra igen. Jag skulle fylla
sexton och hade inget godkänt terminsbetyg från någon
svensk skola sedan folkskolans fjärde klass.
Att ingen i släkten förstod vad jag ville var inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
