Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säga det heller. Detta var en teknik jag lärt som barn
men aldrig berättat för Nic. Det var mycket jag aldrig
berättade. Inte för att jag inte litade på henne. Det
gjorde jag. Nog tyckte jag om henne. Likede henne.
Och nog höll hon på mig. Tyckte nog om mig. Men
det förblev mellan henne och mig som då första
gången i Göteborg i maj 1945 när hon talade mjukt till mig
och fick mig att välja att vara oskyddad, öppna
kroppen, spänna av. Jag låg på soffan och grät hejdlöst
under det barndomen trillade ut ur mig som om jag vällt
en burk torkade gula ärter över golvet.
Fast det gick inte upp för henne att jag faktiskt visste
vad jag gjorde även då. Att det var jag själv som så länge
jag kunde minnas bestämt när jag bara skulle le vänligt
och bli alldeles glatt onåbar och att det var jag själv
som denna första timme gått med på att öppna mig
inför henne.
Egentligen förstod hon inte någonsin på riktigt hur
jag var. Hon kunde inte konkret inse hur jag såg på
det. Hon strök mig över håret när jag grät då och
talade allt mjukare till mig.
– Bak din negativisme ligger en fortvilet blanding av
ångst og ulykkelig kjærlighed, en uendelig affektmasse
av aggresjon og ångst som må stämme fra dine tidligste
barneår, før til og med når du bodde i Genève 1930.
Det låg mycket riktigt i det hon sade, det visste jag ju
själv, visste det också intellektuellt och det var skönt att
gråta och jag tyckte om henne då. Kunde gott like
henne. Men när jag sedan försökte berätta för henne
om hur jag såg på hela situationen, hur det verkligen
varit i livet, då blev hon nästan sint. Det såg jag på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
