Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
röda bröstvårtorna, håret i hennes armhålor. Och
ansiktet. Här underifrån såg jag de vidgade näsborrarna.
Hon blundade ännu. Jag vände ner ansiktet mot
hennes kön, kände åter hennes lukt. Hennes fuktigt röda
blygdläppar var buttert öppna framför mig. Mitt sli
rann sakta ur henne. Det hela var så vackert. Jag var
mycket kär och djupt inom mig alldeles lyckligt lugn.
Jag talade med munnen mot hennes kön:
– Det där med omne animal post coitum triste är
lögn. Man är inte dyster och tömd efteråt. Man är
lycklig. Som jag nu.
Jag kysste henne på insidan av det vänstra låret och
gav henne ett stort sugmärke och sedan ett till.
– Låt bli, sade hon, det gör ju ont.
– Jag vill att du skall vara och förbli min, sade jag.
Så gav jag henne två stora sugmärken på insidan av
högra låret också under det hon sprattlade, skrek och
sökte hindra mig men jag var starkare.
– Gjorde jag dig illa? frågade jag.
Birgit svarade inte. Hon drog mig till sig igen då.
Höll mig hårt om höfterna med sina lår. Mellan dem,
djupt inne i henne tänkte jag:
– Att en flicka så spenslig kan ha så starka lår.
Så greps jag åter av den tunga mörka våg som bar oss
och förlorade mig än en gång i henne.
När jag därefter stod naken bredvid henne där hon
låg blundande, utbredd, såg jag de fyra blåsvarta
sugmärkena på insidan av hennes vita lår upp mot hennes
kön.
– Nu har jag ritat dit mitt bomärke! sade jag. Jan,
hans märke! Nu vet din förre fästman att du blivit min.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
