Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyska staten består. Han värnar det tyska mot
fransmännen som vill kapa åt sig Saar och Ruhr och hela
Rhenlandet och amerikanerna som vill dela upp Tyskland i
små agrarstater. Och han sade det i den mörkaste
tiden.
Men jag undrar vad som hänt med henne nu.
Revolutionär marxist, kallade fadern sig, det skulle man
österut säga att det lät som ett noaord för trotskism. En
judisk tysk trotskist med familj får nog svårt att hävda
att Prag är det rätta hemmet deras.
Jag väntar på Ellen. Det där att jag vill ligga med
henne är barnsligheter. Inte för att jag inte vill. Visst
vill jag. Det räcker med att tänka på henne för att jag
skall känna det i testiklarna. Pirret. Men hon skulle
bara bli irriterad. Jag vet vad hon skulle säga. Birgit
sade det. Så småningom.
– Var vuxen nu!
Men hon sade det inte först. Då när hon lämnade
torpet, bara för ett tillfälligt besök i staden trodde jag,
för att sedan i ett torrt brev meddela att hon gjort slut
bekräftade hon i telefon bara helt kallt och formellt att
det verkligen var slut mellan oss. Jag hade tagit mig in
till Stockholm och ringde henne från telefonkiosken
vid Observatorielunden.
Jag hade tagit mig till stationen så fort jag fått brevet
och hållit tillbaka gråten på tåget hela vägen in men
när jag gick från Centralen kom tårarna. Jag ville inte
att någon skulle se att jag grät. Allting gjorde ont. Jag
skyndade mig längs Drottninggatan och försökte låta
bli att snyfta högt åtminstone. I telefonkiosken vid
Observatorielunden kunde jag gömma mig. Det tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
